Du är inte klok barnboken #26: Dörren till ett svampäventyr

Så är även tjugosjätte avsnittet sänt. Den här gången tog vi en titt på fyra av böckerna som kommit till när vi haft bilderboksmakarworkshop på sistone. Böckerna vi pratar om skapades under Kultursöndag i Kittebo i augusti förra året, och Ordbryggarna nu i februari. Ordbryggarna är alltså en skrivarkurs där vår workshop ingick som en del. Andra delar har blivit kvar i framtiden, och går således fortfarande att anmäla sig till.

Några fotografier från böckernas ursprung skådas här:

Kittebo 21 augusti 2016.

Växjö 22 februari 2017.

Och avsnittet där farbror Yudhas och jag pratar om samma böcker, skådas för sin del här:

Du är inte klok barnboken #26: Dörren till ett svampäventyr
Du är inte klok barnboken #26: "Dörren till ett svampäventyr". Vi tar oss an fyra böcker som skapats vid tillfällen då vi anordnat bilderboksmakarworkshop. Medverkande: Farbror Yudhas och morbror Oa. Signaturmelodi: Kalle Boman. Innehållsförteckning: 00:00 intro 04:41 angående bilderboksmakarworkshop 12:23 Den mörka stigen ● Liza Karlsson / Pernilla Sporre ● 2017 17:58 Sagan om den förlorade tv:n ● Inga-Britt Eliasson / Britt Lilja ● 2017 27:04 En farlig resa ● Björn Lilja / Solveig Perjos ● 2017 41:42 Farbror Olle och rymden ● Eva Fodor Velander / Elisabeth Jönsson / Gunnar Carlström ● 2016 56:46 framtidsplaner 59:58 outro
Posted by Krystplatt Kacsnutt on Monday, March 6, 2017

Med skaparivriga hälsningar...
-morbror Oa

Du är inte klok barnboken #25: Fyra lejon och en liten zebra

Tjugofemte avsnittet av Du är inte klok barnboken har sänts. Temat för avsnittet är ett tal men inte 25, utan roten ur 25. Det leder oss till kungligheter och olika sorters djur. Och till lagom många brandsoldater brandmän brandpersoner polare som sprutar vatten och bär sig åt. Nog knattrat! Se avsnittet här:

Du är inte klok barnboken #25: Fyra lejon och en liten zebra
Du är inte klok barnboken #25: "Fyra lejon och en liten zebra". Ännu ett live-sänt avsnitt. Varken snedvridet eller spegelvänt denna gång, men stundvis felsiktat. Avsnittets tema är talet 5. Medverkande: Farbror Yudhas och morbror Oa. Signaturmelodi: Kalle Boman. Innehållsförteckning: 00:00 intro 02:50 aktuellt 04:13 det luriga 06:35 Fem små brandsoldater (Five little firemen) ● Margaret Wise Brown / Edith Thacher Hurd / Tibor Gergely (översättning: Gösta Knutsson) ● Folket i Bilds förlag ● 1952 12:55 Fem prinsar ● Lennart Hellsing / Ib Spang Olsen ● Rabén & Sjögren ● 1980 32:10 En oväntad vän (The lost little ogre) ● Michael Begovich ● Richters förlag AB ● 1986 41:32 Fyra lejon äter middag ● Allan Rune Pettersson / Fibben Hald ● Bonnier Carlsen Bokförlag ● 1972 49:27 kommande avsnitt 51:32 outro
Posted by Krystplatt Kacsnutt on Wednesday, January 25, 2017

Imorgon ska vi fundera över framtiden. Kanske kommer vi fram till något omvälvande.

Med matematiska hälsningar...
-morbror Oa

Kulturhuset i Stockholm och biblioteket i Växjö

Sedan mitt senaste inlägg har jag hunnit besöka landets största seriefestival. Alltså Small Press Expo på Kulturhuset i Stockholm. Har det någonting med barnböcker att göra då? Jo, det finns faktiskt inte bara en, utan även en annan serieskapare som också sysslar med barnböcker. Och jag träffade några sådana.

Att jag skulle träffa illustratören till Herbert & tidsmaskinen (en bok vi funderade på att ha med i vårt uppfinnarprogram (som är inspelat, men ännu ej redigerat) men som vi beslöt att spara till ett program med tiden som tema) var lite oväntat. Att jag skulle träffa killen som spelade Godzilla i spexet Elisabeth av Västgöta Nation i Uppsala var ett snäpp oväntatare. Men det som var oväntatast av allt var att det skulle visa sig att de båda var samma person. Det vill säga Jonas Anderson. Han var vänlig nog att ge mig ett signerat exemplar av sin bok Monster på vita duken (som vi kan få anledning att återkomma till i samband med vårt tänkta skräckavsnitt). Dessutom bidrog han (och många andra av festivalens besökare) till författandet av Ninja Rövardotter, som jag hade tagit med mig.

En annan barnbok jag inskaffade och fick signerad var Den flygande kaninen och jätteapan av Johan Wanloo. Att jag köpte just den berodde på att författaren hävdade att det var den bästa i serien. Jag hade en fundering om att skriva en recension om den, men frustreras för mycket av att jag saknar första delen. Boken jag köpte får mig ju att undra om den flygande kaninens ursprung... och om det kanske är så att man får veta något därom i den första boken. Det ska jag ta reda på någon dag.

Men den här gången var det alltså något annat jag tänkte skriva om. Har det något med årstiden att göra, kanske? Nä, det har det inte. Även om jag faktiskt skulle kunna slänga ur mig några åsikter om årets sommarlovsprogram, reflektera över varför sommarlovsteatern envisas med att byta namn hela tiden, eller tipsa om att Barbro Lindgren sommarpratar den trettioförsta i denna månad, så var det faktiskt ytterligare en annan grej som drev mig till att skriva ett blog-inlägg just nu.

Jag såg nämligen en liten utställning på Växjö Stadsbibliotek, och tänkte att den kan man ju passa på att tipsa om medan den fortfarande pågår. Utställningen heter När tidens tand blir en nagel i ögat och handlar om barnböcker på teman som anses vara tabu. Vissa av ämnena är, trots tabustatus, ganska vanliga i barnböcker. Vi har ju själva fått ihop en hel trave böcker om döden och vet att det finns många fler. Inte så konstigt, eftersom ämnet i fråga alltid har varit ofrånkomligen aktuellt för alla människor i alla kulturer överallt. Andra ämnen har det traditionellt inte funnits några barnböcker om, fast det har kommit fler och fler på sistone. Exempelvis hade vi med utställningens utbud kunnat utöka litteraturlistan till vårt gay-avsnitt en aning. Ytterligare andra ämnen verkar ha en tendens att bli mer och mer tabu efter hand. Bland annat hänvisas det till Pija Lindenbaum som berättar om en bild i Else-Marie och småpapporna som hon aldrig skulle ha vågat göra nu. Redan på 90-talet blev bilden censurerad i Amerika. Författaren ombads göra en ny bild där bokens huvudpersoner i stället för att vara nakna i ett badkar, iklädda baddräkter skulle bada i en simbassäng. Om hon mellan gapskratten lyckades åstadkomma den efterfrågade bilden, eller om den nya världen fick nöja sig med en snäppet bildfattigare utgåva av Else-Marie and her seven little daddies har jag inte fått klart för mig.

Utställningen består av en samling böcker om de berörda ämnena (Några av böckerna ligger i en hög på ett bord tillsammans med några

böcker om leksaker från dåtiden (vilket beror på att det precis bredvid finns en (också väldigt intressant) utställning om just sådana).) samt en vägg prydd med ett tidningsurklipp och några papper som presenterar ämnena i fråga. Det sista pappret nämner också några ämnen som utställningen inte riktigt hunnit gå in på. Bland annat frågas det om stympningsscenerna i bröderna Grimms Askungen (Aschenputtel) någon gång har illustrerats ordentligt. Det närmsta jag hittar är Joanna Rubin Drangers version (Hennes bok Askungens syster och andra sedelärande berättelser innehåller ett flertal olika mer eller mindre askungerelaterade serier. Bland annat den vars namn ingår i titeln på boken, och en annan som är en nyillustrering av bröderna Grimms version av sagan (i Britt Gerda Hallqvists översättning). Det är den senarenämnda jag syftar på.) där ingreppet faktiskt visas, men tolkat på ett mindre traditionellt sätt. Det är inte styvsystern själv som stympar sin fot, utan mamman, som på bilden är iklädd läkarmundering. Det verkar sannerligen som att den här sagan är ytterst aktuell i denna nutid.

Mitt budskap är: Behåll tår och hälar! Du är vacker som du är. Och utställningen finns kvar på biblioteket till trettonde augusti.

        /morbror Oa

Det är en bok!

När jag klev in på biblioteket idag fick jag syn på en bok. Det var Det är en bok! (It's a book). Mitt intresse fångades av att den var skriven av Lane Smith, och vidhölls av denna passage:

LJS: rrr! K? lol!
JIM: :( !  :)

Om det är bra eller dåligt att använda sådana uttryck i en bok, vet jag inte, men det är om inte annat intressant genom att (än så länge i alla fall) vara ovanligt.

Det visade sig förresten att han som skrivit boken inte alls är samma person som spelade Perry White i Lois & Clark, men när jag blev helt klar över den saken hade boken redan blivit läst.

Handlingen: En apa läser en bok och en modern åsna undrar vad det där är för något. Hur scrollar man? Hur styr man? Hur kopplar man upp sig? Hur loggar man in? Svaret på alla dessa frågor är att det gör man inte. Det är en bok.

Apan pratar med brunaktiga serifer och åsnan pratar med blå grotesker (Det brukar anses att serifer är lättast att läsa i tryckt text, medan grotesker är lättare att läsa på skärm. (Åtminstone när det gäller lågupplösta skärmar.)) Det finns en mus också, och den pratar med röda kapitäler. De har också serifer eftersom musen är på apans sida. (Den bor i apans hatt, och gör entré genom att lyfta på sagda hatt, som svar på åsnans fråga om var musen är. Den datorvane åsnan tänkte förstås på en annan sorts mus. (Det vill säga ett pekdon. Inte något annat med samma benämning som det är lätt att hitta bilder av på Internet.))

Eftersom varje figur har var sitt typsnitt behövs inga extra ord för att förklara vem som säger vad. Berättaren kan alltså rationaliseras bort, vilket leder till att orden blir rätt lagom många. Max fjorton per sida, och oftast betydligt färre. Men detta avbryts för en stund när apan visar åsnan hur boken ser ut på insidan:

"Arrrrrrrhhh!"
Long John Silver nickade.
"Då är vi alltså överens?"
Han lösgjorde sitt breda svärd och brast ut i ett vansinnesskratt:
"Ha! Ha! Ha!"
Jim stod som förstenad. Nu var hans sista stund kommen.
I fjärran såg han plötsligt - ett skepp! Ett brett leende spred sig över pojkens ansikte.

Tydligen är det alltså Robert Louis Stevensons Skattkammarön (Treasure Island) som apan sitter och läser. Åsnan tycker att det är för många bokstäver i boken och skriver därför om sidan enligt det inledande citatet.

Men till sist blir åsnan för nyfiken och blir sittandes med boken i flera timmar, och vill inte lämna tillbaks den till apan. När apan därför avser att gå till biblioteket, säger åsnan "Lugn, jag laddar ner den när jag är klar."

Jag fattar inte.

Varför ska man ladda ner boken när man är klar? Vad syftar åsnan på? Är det något nytt Internet-fenomen som jag inte hängt med på där man laddar ner saker när man är klar och detta leder till att man inte behöver lämna tillbaks saker till apan man lånat dem av? Och här satt jag och trodde att jag hade lite koll. Jag som till och med började twittra igår!

Eller är det författaren som inte har koll? Eller översättaren? Suzanne Öhman är faktiskt lite misstänkt. Hon använder ju ord som "texta". På svenska heter det väl ändå "essemessa"?!

Kan man vika hörnen på den?

Nej, det är en blog.

        /morbror Oa

Rapport från Tillbakakaka

Tillbakakaka-festivalen blev både av och underbar. Där fanns människor, där fanns mat, där fanns musik, där fanns bildkonst, och där fanns vi.

Ja, du förstod väl att jag skulle komma till det... I Galleri Fjällräkan hade ett bord ställts fram för att presentera KRYSTPLATT KACSNUTT och Du är inte klok barnboken.

Som bilden visar (eller hade visat om den inte vart så suddig) bjöd vårt bord en beskrivning av programmet, en förvarning om lördagkvällens workshop, en hög med spelkort samt boken Ninja Rövardotter.

Bokens omslag skymtades redan i DÄIKB #15. Hade vi nu också äntligen skrivit boken för att låta festivalens alla besökare läsa den?

Nej, det hade vi inte. Vi hade bara en bok med ett omslag och en uppmaning om samarbete. Och till vår glädje tog festivalbesökarna denna uppmaning till sig. Efter hand som Tillbakakaka fortskred  fylldes Ninja Rövardotter av allt fler bilder och ord, och nu är den... långt ifrån färdig. Boken har ännu gott om plats för mer. Men det ordnar vi efter hand. Tack alla som har bidragit hittills!

Workshop? Ja. Visst hade vi en sådan också. Klockan nitton om lördagen samlades mänskligheten i galleriet för att få vara med om bilderboksmakarworkshop. Deltagarna delades in i grupper. I varje grupp fanns en illustratör och en textförfattare. Arbetet med böckerna började med att de oberoende av varandra fick skapa i exakt en minut. Först därefter fick man se sin medarbetares alster. På det viset fick man plötsligt en lite vidare uppfattning om vad den bok man höll på att tillverka egentligen skulle handla om, och denna uppfattning kunde man använda sig av när klockan startade igen... och igen... och igen... tills det slutligen var dags att montera samman alla bilder och all text till en bok, och om man så ville, komplettera med mer text och fler bilder. Det hela resulterade slutligen i nio nya spännande bilderböcker: Potatiskriget (Elin Sandberg / Ross Linscott), Sagan om den magiska lådan (Ronja Malachowska / Jon Jönsson), The Fredde History ...Om jag vore... (Gustav Karlsson / Jonas Hedström), Myggan Mirres hus (Gunnar Carlström / Anders Ragnarsson), Val och kärlek (Jonathan Eklund / Fredrik Vallström), Det magiska (Matilda Hildingsson / Mikael Jonsson), The story about Emily and Jenie (Prudence Tushabomwe / Lina Svensson), Det stora oväsendet (Emma Höglund / Niklas Edvall) och Sagan om den perversa kaninen som dog (eller inte...) (Anders Axelsson / Hanna Svensson).

Vad ska nu göras med alla dessa böcker? Ja, det finns det lite lösa planer på. Vi har inte riktigt bestämt det än, men med undantag  för The story about Emily and Jenie (som författaren tog med sig hem) har vi tagit hand om allihop, så räkna helt enkelt med att saker kommer att göras! Gissningsvis kommer några behandlas här i bloggen, några i ett radioavsnitt och några i ett videoavsnitt. Mer detaljer om hur och när... får du inte nu. Där emot ska du genast få se hur omslagen ser ut:

  

    

Har du en idé om vad som ska göras härnäst, får du gärna höra av dig...

Festivaliska kramar...
        /morbror Oa

Andra videoavsnittet: "A ninja's work is never done"

Så var det äntligen dags för det andra videoavsnittet i ordningen. Vi kan i det konstatera att en ninjas arbete aldrig blir klart. Men det gör vi inte. Därför går jag i stället in mer på det resonemanget textledes.

Slutsatsen är inte alldeles obesläktad med den vi gjorde i vårt program med rymdtema. Alltså att rymden är inget ställe man hamnar på i första taget. Det tar ett tag att bli astro/cosmo/taiko-naut. Nicke Nyfiken, Barbapapa, Rasmus Nalle och herr Gris har alla lyckats, men inte utan att först ha genomgått en rad andra prövningar. Denna observation fick oss att inse att det någonstans förmodligen finns ett bortglömt arkiv av barnböcker med titlar som Neil Armstrong får en cykel, Neil Armstrong blir mjölnare, Neil Armstrong hjälper brevbäraren, Neil Armstrong och det stora ovädret, Neil Armstrong drömmer om tivoli, Neil Armstrongs nya hus, Neil Armstrong möter fru Strömming och Neil Armstrong räknar från 1 till 100.

Att bli ninja är inte samma sak som att bli astronaut. För det första är det betydligt färre personer som blir ninjor. (Som synes i det nedan inbäddade videoavsnittet hittade vi bara två exempel.) Även om det tar ett tag att bli astronaut, så kan man vara rätt säker på att om man håller på tillräckligt länge och testar olika saker på olika platser så kommer man förr eller senare att hamna i rymden.

Ninja blir man där emot direkt, om man blir det över huvud taget. Och sedan fortsätter man med det. Böcker om ninjor får uppföljare. Det gäller om ninjorna är katter. Och i allra högsta grad gäller det om ninjorna är sköldpaddor. Fler böcker. Fler tidningar. Fler filmer. Det fortsätter och fortsätter. A ninja's work is never done.



Det var vårt femtonde avsnitt, det. Och när du har sett det, har du fått veta mer om ninjor. Och om rosa monster. Du har också fått veta vilka som vann den eviga kampen mellan ninjor och pirater. Därmed skulle man ju kunna tro att det var färdigpratat om dylika, men var man uppmärksam under programmet vet man bättre, ty då märkte man av påbörjandet av ett projekt och hörde en uppmaning om att bidra till projektet i fråga.

Kort sagt: Den påtagliga bristen på bilderböcker om ninjor drev oss till att skriva en egen. Vi började diskutera bokens handling, men i syfte att göra programmet lagom långt, avbröt vi diskussionen med en uppmaning till våra tittare/lyssnare/läsare att hjälpa oss.

Så här långt tänker vi oss en ninja-familj. De heter inte nödvändigtvis Ninja i efternamn, men tills vidare benämner vi dem som Mamma Ninja, Pappa Ninja, Mamsell Ninja och Unge Herr Ninja.



De båda sistnämnda är tvillingar och så skickliga ninjor att inte ens deras föräldrar vet om att de finns. Det är ju en klar fördel i många sammanhang, men tyvärr ingen vidare bra utgångspunkt om man vill ha en lycklig barndom.

Där har vi alltså berättelsens grundförutsättningar. Vad vi gör med dem har vi dock inte listat ut ännu, men vi har en fundering om att de kanske bor grannar med en pirat-familj.



Men sedan är det helt klart din tur att komma med en idé. Berätta för oss! Blir det någonsin någon konfrontation mellan tvillingarna och deras föräldrar? Vad händer då? Och hur reagerar grannarna på alltihop? Och vad har de egentligen för grannar på andra sidan?

Det var vad jag hade att komma med idag. Nästa gång ska det handla om döden. Lev så gott ni kan till dess!

Cowabunga!
/morbror Oa

Sov gott, lilla groda

Nä... Det hände inget vecka 8. Studentradions sida var nere, och ingen gör något åt det, så den är fortfarande nere. Eller så kan vi kalla det för upplopp eller strejk om vi vill försöka vara roliga... och det vill vi ju: En ansenlig del av säsong 5 är inställd på grund av strejk i... eh... Katlagrottan.

Faktum är att man kan ana att även den återstående delen av säsongen ställs in av samma anledningar. Men det betyder inte att det inte blir någon säsong 5. Det betyder att det inte blir någon säsong 5 med radioprogram. I stället har vi spelat in desto fler videoprogram. Det första finns redan att beglo. Det andra håller på att redigeras. Det tredje, fjärde och femte har spelats in och väntar bara på sin tur. Kort sagt kommer det så många videoavsnitt i rad att säsong 4½ plötsligen inte är så halv längre och kanske gör sig bättre i namnet "säsong 5"... vilket ju verkar vara ledigt.

Och på tal om Katlagrottan så delades ju ALMA-priset ut för två veckor sedan. Vinnaren blev den belgisk/svensk/brittiska bilderboksförfattaren Kitty Crowther. Det måste jag skriva något om, tänkte jag och gick till biblioteket för att lura ut vem hon var och vilka böcker hon låg bakom. Men någon annan hann före. Böckerna vara redan utlånade. Så det är först nu jag har fått tag i två av hennes böcker. Och då tvangs jag våga mig till biblioteket i Hovshaga.

Ivo & Vera på bio (Poka & Mine au cinéma) sparar vi till sjätte videoprogrammet. Det ska ha insekter som tema, nämligen. Vi har funderat på att ha natten som tema för något program också, men ingen vet när det kan tänkas bli, och därför tänker jag inte spara Sov gott, lilla groda (Scritch scrath dip clapote!) till dess.

Dessutom tyckte jag bättre om grodan än flugorna. (Ivo & Vera alltså. De är flugor.) Varför? Tjaa... De fina nattfärgerna, mardrömsmonstren och detaljer som att golvet är täckt med vatten i grodornas tydligen amfibiska hem.

"Jag är alldeles ensam i mitt rum", tänker Jonas. "Alldeles ensam i min säng, alldeles ensam i mitt hjärta. Jag tror jag hörde någonting... Vem är det som säger 'krifs krafs hoho plask' under min säng? Ett vattenmonster? En orm med fjädrar? Eller ännu värre, ett sjöskelett?"

Man kan faktiskt se fyra mardrömsmonster dansa över grodan Jonas' säng. Vad det fjärde är för någonting får man väl komma på själv. Varför sjöskelett är det värsta kommer jag dock inte riktigt på... men varför inte? De är nog rätt läskiga. Tillräckligt läskiga för att man ska kunna få pris för dem, tydligen.

I alla fall så lyckas Jonas somna till slut. Men när han väl lyckats med det kommer hans pappa och väcker honom. För nu är det han som inte kan somna. Tillsammans går de ut och sätter sig på ett näckrosblad och tittar på natten. De ser vad som ligger bakom alla ljuden. Avsaknaden av ormar med fjädrar är påtaglig och inget är längre kusligt. Mörkret är kartlagt och inget att vara rädd för. De båda grodorna somnar gott på näckrosbladet. Allt slutar alltså väldigt hoppfullt. De ligger där och hoppas att sjöskelettet inte ska dra ner deras blad i djupet... vilket det inte heller gör... så länge boken pågår.

Håll ut ett tag till, så återkommer jag snart med ett program om ninjor!
/morbror Oa