@barnboken på Twitter men inte så mycket på Blogger

Såatte... Över två år sedan här bloggades senast. Men nu får det allt vara dags att bryta tystnaden en stund. Om inte annat för att det är så fasligt inte särskilt snyggt när det första man får syn på när man tar sig in på en blog är ett inlägg som inte bara är sketagammalt, utan som dessutom innehåller en massa ickebilder. Fast bilderna finns ju egentligen, även om de inte längre syns just här. Det är bara att klicka på dem, så kommer du till det berörda fotoalbumet på vår facebooksida.

Och saken är just den att även om jag bestämmer mig för att blogga just idag, är det ju inte alldeles säkert, eller ens troligt, att det betyder att det är början på ett regelbundet bloggande här. Det kan rentav tänkas att det dröjer två år till till nästa gång (vilket i och för sig också skulle innebära en sorts regelbundenhet).

Därför kan det vara värt att påpeka att saker händer något oftare på andra platser. Vår facebooksida har vi ju haft i nästan tre år och där lägger jag någorlunda ofta upp saker som på olika vis har med barn- och ungdoms-kultur att göra. Gå dit och gillaklicka, så missar du det inte! Dessutom högtidlighöll vi här om lördagen Tove Janssons hundraårsdag genom att skaffa oss ett twitterkonto. På Twitter lär det också hända saker betydligt oftare än här på bloggen. Följ @barnboken så missar du inte de sakerna heller!

Och eftersom vårt twitterkonto är alldeles nyskapat så önskar vi oss inte bara twittrare som vill följa oss, utan också twittrare som vi kan följa. Så ge oss gärna tips om twittrare som du tror skulle kunna vara intressanta för en barnboksentusiastisk sammanslutning!

Även om jag nu inte har alltför höga förväntningar på mitt fortsatta bloggande kvantitetsmässigt, så finns det ju saker jag länge har tänkt blogga om, men som jag hittar argument för att spara till senare. Ett ämne jag har tänkt att jag ska blogga om är ord.

Känsliga ord. Vi har till exempel det ord som Jesper Lundqvist marknadsför sina böcker med. Det är väldigt intressant. Vi har också det ord som Astrid Lindgren och Åke Holmberg vid återkommande tillfällen förebrås för att ha använt.

Min ursäkt för att skjuta upp bloggandet om det senare av orden är just att jag har läst för lite av både Pippi Långstrump och Ture Sventon. Men jag jobbar på det. Nyligen lyckades jag på Stortorget i Växjö få tag i Pippi Långstrump i Humlegården, så det ser någorlunda lovande ut. Och Ture Sventon i Paris har stått i min hylla ett tag. Det hela kompliceras bara en aning av att jag känner att jag borde läsa de tre föregående turesventonböckerna först (varav jag förvisso redan tagit mig igenom den första) samt att jag har några högar med andra grejer som också ligger och väntar på läsning. Men så småningom... Så småningom måste jag väl ändå ha hunnit läsa så mycket att ursäkterna tar slut.

En utveckling på det berörda området, som kan vara intressant att nämna lite i förbifarten, är att medan debatten tidigare främst har handlat om just ord, har den sedan mitt senaste blog-inlägg gått över till att handla minst lika mycket om bilder. Ett par månader efter att jag skrev här senast hade nämligen filmen Liten Skär och alla små brokiga premiär, vilket föranledde debatt av orkanstyrka. Jag gav mig ju aldrig på att blogga om det, men på vår facebooksida uppmärksammade vi det en del.

På sätt och vis kanske det var bra att jag inte impulsbloggade första gången jag tänkte att jag skulle. För då hade jag säkerligen missat ett och annat. Debatterna gav mig nämligen lite nya perspektiv, så hade jag skrivit utan dessa hade jag väl blivit tvungen att skriva igen och debattera med mig själv. Å andra sidan förespråkar jag inte att man låter bli att skriva tills man vet allt som finns att veta. Väldigt mycket hade inte blivit skrivet om alla levde efter den regeln, och det tror jag hade varit mer dåligt än bra.

Nåväl, när det där bloggandet väl blir av får vi väl se om jag ger mig på att behandla både orden och bilderna och om jag i så fall tar båda på en gång eller en sak i taget.

Tills dess ses du och jag alltså i kvittret och på nylleboken.

Med vänlig fågelsång
-morbror Oa

Bokmässa, fyrbäbblor, Facebook och Pippi

På tiden att det bloggas lite igen. Vad har jag att säga den här gången? Jo...

För det första så har Krystplatt Kacsnutt skaffat en Facebook-sida. Ja, alltså inte en grupp. Det är gammalt. Nu har vi en sida. Ni, vet en sådan som man kan gilla. Så gör det! Där dyker saker upp oftare än på bloggen. Alltså: Gå till http://www.facebook.com/barnboken och gilla-klicka, så får du koll på saker vi sysslar med och tycker är intressanta!

En grej vi har påbörjat på Facebook-sidan är en samling av fyrbäbblor. Än så länge finns där två stycken. Sven Nordqvists ursprungliga, och den här som jag har ritat:

Nu är uppmaningen till dig förstås att hjälpa oss att utöka samlingen. Gör en egen fyrbäbbla i din egen stil med precis vilken teknik du vill, och visa resultatet för oss!

För det nästa, så är det dags för Kronobergs Bokmässa på lördag. Jag kommer att vara där för såväl Krystplatt Kacsnutt som Svenska Superserier och Berättelser från Trakten. Klockan ett ska jag sätta mig i en röd soffa och säga intelligenta saker om sagor och fantasy. I övrigt lär jag främst sitta bakom ett bord och sälja serietidningar. Mer information om mässan finns på http://www.vaxjo.se/bokmassa

För det sista, så läste jag nyligen Pippi Långstrump går ombord, och tänkte att den här boken kan det ju finnas saker att säga blogga om. Men så tänkte jag även att jag först också skulle läsa tredje boken. Det har jag inte kommit till ännu. Och nu efter Eske Wollrads uttalanden har en hel hög människor redan hunnit driva sig till att säga ett och annat om Pippi. Som vanligt, när det gäller åsikter som yttras på Internet, har det sagts både kloka och dumma saker. Fast det verkar som att de flesta är överens i det här fallet, oavsett om de är kloka eller dumma. När jag har läst Pippi Långstrump i Söderhavet, ska jag fundera över om jag har något att tillägga.

På lördag ses vi i Växjö Stadsbibliotek.
        /morbror Oa

Cheshire Crossing

Jag tänkte tipsa om en serie jag hittat i den världsvida väven. Det är kanske inte precis en barnserie, men är man intresserad av barnböcker finns vissa förutsättningar för att man ska uppskatta den. Vill du uppleva den innan du läser mina reflexioner kring den, ska du klicka här. Nu!

Serien i fråga heter Cheshire Crossing och är gjord av Andy Weir (som sedan tidigare är känd för serien Casey & Andy (som fakiskt inte är särskilt lik Cheshire Crossing, men likväl är oerhört skoj (om jag får säga vad jag tycker (och det får jag (ju))))). Scenen är en inrättning driven av Ernest Rutherford med hjälp av Mary Poppins och en kille som heter Lem (vilket enligt vad jag kunnat forska fram, tycks vara en förkortning för Lemuel Gulliver). Till denna inrättning kommer seriens huvudpersoner, tre flickor som träffar varandra för första gången och upptäcker att deras bakgrunder är väldigt lika. Var och en har bollats runt mellan olika mentalsjukhus sedan hon påstått sig ha besökt en annan värld. Deras namn är Wendy, Alice och Dorothy.


Ehm... Jaha, en Trollkarlen från Oz / Alice i Underlandet / Peter Pan -crossover-serie alltså. Den har jag bestämt hört talas om, tänker någon eventuellt. Men innan du får för dig saker ska jag tydliggöra att det finns mer än en serie som använder ovan nämnda tre flickor som huvudpersoner. Den mest kända är möjligen Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie. Bortsett från den uppenbara likheten, tycks Cheshire Crossing och Lost Girls inte ha särskilt mycket gemensamt. För det första är Lost Girls pornografisk. (Andy Weir har rent av sagt sig föredra att betrakta Lost Girls som CheshireCrossing-slash, eftersom Cheshire Crossing hann komma ut före Lost Girls. (Första delen av Cheshire Crossing kom ut en månad innan sista delen av Lost Girls.)) En annan skillnad gäller hur gamla de tre flickorna är. I Moores version har de alla olika åldrar. Det baseras delvis på när originalböckerna kom ut. Alice's adventures in Wonderland kom 1865, det vill säga fyra decennier innan Dorothy och Wendy sågs till för första gången, så att Alice är synligt äldre än de andra är inte så konstigt. Men att Wendy är äldre än Dorothy, måste så vitt jag kan lista ut vara Moores egen konstruktion. Weir har också tagit sig friheter när det gäller deras åldrar. Men han har i stället valt att göra dem jämngamla. Prologen till första delen av Cheshire Crossing utspelas 1904 och visar hur Alice hittas liggande på marken efter att ha varit försvunnen (till Underlandet får man förmoda) i sex dagar. Huvudhistorien börjar en sida och sex år senare.

Detta är inte det enda som skiljer Cheshire Crossing från sina förlagor. Weir lägger in en hel del egna idéer i historien. (Det hade ju blivit något mindre intressant om han inte gjorde det.) I hans version har till exempel var och en av de tre huvudpersonerna en egen magisk förmåga. Alice kan använda vilken spegel som helst för att förflytta sig till Underlandet (Författaren har här bestämt sig för att Underlandet och Spegellandet är samma land. Det låter konstigt så länge man anser att det finns något som heter Spegellandet, men är lättare att acceptera när man erinrar sig att originaltiteln på Alice i Spegellandet är Through the looking-glass, and what Alice found there och till skillnad från den svenska titeln alltså inte nämner namnet på platsen, men där emot hur Alice tog sig dit.) och Dorothy kan via "There is no place like..."-metoden teleportera sig till Oz och tillbaks igen (Om samma metod även duger för att ta sig till andra platser är ännu inte helt tydligt.) utan hjälp från några som helst silverfärgade röda skor. Skorna finns visst med (vilket också är något som skiljer från originalet, i vilket Dorothy blev av med skorna under hemfärden från Oz) och visar sig vara mycket användbara, men deras funktion är inte den Dorothy tidigare trott.

När det gäller de saker Weir inte har hittat på själv, verkar det som att han i allmänhet rättar sig efter filmerna till större del än böckerna. Kapten Krok saknar alltså sin vänstra hand. Oz har bara tre häxor. Och Peter Pan har fått för sig att det är en bra idé att klä ut sig till Robin Hood. Som den besserwiser jag är ägnar jag förstås en liten stund åt att störa mig på detta. Jag har ju läst böckerna och vet att de som bara sett filmerna inte har en aning om hur det gick till på riktigt! Likväl förmår jag inte vara opåverkad av filmversionerna, och när Krok gör entré i Cheshire Crossing undrar jag om han verkligen kan se ut så där. Det kan han förstås. Hjärter Dam är en annan figur vars utseende tydligt skiljer sig från Disneys tolkning. Men mer än att nämnda kapten och drottning inte ser ut som sina animerade motsvarigheter, reagerar jag på att de ser ut som varandra. Faktum är att nästan alla i serien är väldigt lika. Samma hakor, samma näsor, samma kroppsbyggnad. Detta leder inte till någon förvirring eftersom det är lätt att känna igen historiens olika personer på deras kläder, men visst hade det kunnat vara trevligt med lite variation. Med tanke på att Andy Weir har utnämnt sig själv till världens lataste serietecknare (även om jag själv nog snarare skulle nominera David Lynch eller Ryan North till den titeln) känns valet att använda dessa enhetliga utseenden rätt passande. (Tar jag inte fel är Cheshire Crossing gjord i Illustrator, vilket gör det ganska enkelt att återanvända grafik.)

En annan konsekvens av att vara världens lataste serietecknare, och en konsekvens jag sörjer betydligt mer, är att det inte har kommit någon ny del av serien sedan början av 2008. Efter att med fjärde delen ha avslutat det inledande äventyret, tröttnade Weir. Inte på historien, men på att göra bilder. Ett manus till del 5 (och gissningsvis en klase delar till) har han fått ihop, och han har dessutom lyckats anlita en tecknare, men tyvärr inte en tecknare som slutförde sin uppgift. Så att vi någonsin får läsa fortsättningen är tyvärr ingen självklarhet.

Detta tycker jag förstås är väldigt synd. Jag har glatt mig åt de första delarna och hoppas på att få glädja mig åt fortsättningen också. Och även om del 4 tog hand om de lösa trådarna från tidigare nummer, avslutade den med att dra fram ett knippe nya. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över hur seriens värld kommer att utvecklas. En serie som i grunden är en crossover kan enkelt fortsätta med sina crossover-fasoner. Kan man åka till Underlandet som Alice, till Oz som Dorothy och till Aldriglandet som Wendy, känns det inte långsökt att man också skulle kunna åka till Landet i Fjärran som Bosse, till Drömrike som lille Nemo, till Mumindalen som Susanna eller till Ingaria som en viss herr Jenkins. För övrigt kan man ju undra över diverse obesvarade (och för den delen oställda) frågor gällande exempelvis vad som hänt med Wendys bröder, eller var Ozma håller hus. (Hon är ju förresten inte den enda Oz-invånaren som frånvarar i serien, men kanske den vars frånvaro är påtagligast. (Jag lockas här att bjuda på en redogörelse för hur många Oz-böcker det finns, men bestämmer mig för att spara den till en eventuell annan gång.))


Får vi någon gång veta vad Andy Weir har för svar på dessa frågor? Inte vet jag, men jag tänker hoppas.
Klappa om du tror på älvor!

        /morbror Oa

Sov gott, lilla groda

Nä... Det hände inget vecka 8. Studentradions sida var nere, och ingen gör något åt det, så den är fortfarande nere. Eller så kan vi kalla det för upplopp eller strejk om vi vill försöka vara roliga... och det vill vi ju: En ansenlig del av säsong 5 är inställd på grund av strejk i... eh... Katlagrottan.

Faktum är att man kan ana att även den återstående delen av säsongen ställs in av samma anledningar. Men det betyder inte att det inte blir någon säsong 5. Det betyder att det inte blir någon säsong 5 med radioprogram. I stället har vi spelat in desto fler videoprogram. Det första finns redan att beglo. Det andra håller på att redigeras. Det tredje, fjärde och femte har spelats in och väntar bara på sin tur. Kort sagt kommer det så många videoavsnitt i rad att säsong 4½ plötsligen inte är så halv längre och kanske gör sig bättre i namnet "säsong 5"... vilket ju verkar vara ledigt.

Och på tal om Katlagrottan så delades ju ALMA-priset ut för två veckor sedan. Vinnaren blev den belgisk/svensk/brittiska bilderboksförfattaren Kitty Crowther. Det måste jag skriva något om, tänkte jag och gick till biblioteket för att lura ut vem hon var och vilka böcker hon låg bakom. Men någon annan hann före. Böckerna vara redan utlånade. Så det är först nu jag har fått tag i två av hennes böcker. Och då tvangs jag våga mig till biblioteket i Hovshaga.

Ivo & Vera på bio (Poka & Mine au cinéma) sparar vi till sjätte videoprogrammet. Det ska ha insekter som tema, nämligen. Vi har funderat på att ha natten som tema för något program också, men ingen vet när det kan tänkas bli, och därför tänker jag inte spara Sov gott, lilla groda (Scritch scrath dip clapote!) till dess.

Dessutom tyckte jag bättre om grodan än flugorna. (Ivo & Vera alltså. De är flugor.) Varför? Tjaa... De fina nattfärgerna, mardrömsmonstren och detaljer som att golvet är täckt med vatten i grodornas tydligen amfibiska hem.

"Jag är alldeles ensam i mitt rum", tänker Jonas. "Alldeles ensam i min säng, alldeles ensam i mitt hjärta. Jag tror jag hörde någonting... Vem är det som säger 'krifs krafs hoho plask' under min säng? Ett vattenmonster? En orm med fjädrar? Eller ännu värre, ett sjöskelett?"

Man kan faktiskt se fyra mardrömsmonster dansa över grodan Jonas' säng. Vad det fjärde är för någonting får man väl komma på själv. Varför sjöskelett är det värsta kommer jag dock inte riktigt på... men varför inte? De är nog rätt läskiga. Tillräckligt läskiga för att man ska kunna få pris för dem, tydligen.

I alla fall så lyckas Jonas somna till slut. Men när han väl lyckats med det kommer hans pappa och väcker honom. För nu är det han som inte kan somna. Tillsammans går de ut och sätter sig på ett näckrosblad och tittar på natten. De ser vad som ligger bakom alla ljuden. Avsaknaden av ormar med fjädrar är påtaglig och inget är längre kusligt. Mörkret är kartlagt och inget att vara rädd för. De båda grodorna somnar gott på näckrosbladet. Allt slutar alltså väldigt hoppfullt. De ligger där och hoppas att sjöskelettet inte ska dra ner deras blad i djupet... vilket det inte heller gör... så länge boken pågår.

Håll ut ett tag till, så återkommer jag snart med ett program om ninjor!
/morbror Oa

ABC

I måndags inföll Star Wars -dagen och det uppmärksammande vi med en rymdspecial. Böckerna (inklusive dem jag hade lånat på biblioteket) tog Pappa Blipblip med sig hem, så dem kan jag inte skriva mycket om. Ett och annat konstaterande gjorde vi i alla fall i programmet. Som att Rasmus Nalle är lite mer teknologiskt realistisk än Barbapapa. Det vill säga: När Rasmus Nalle bygger en rymdraket misslyckas han... första gången.


Idag blir det inget program, eftersom... det inte blir något program idag. Därför kan vi åter känna oss lättade över att det finns fler radiokanaler och att det går program på dem också. Och dagens avsnitt av P4 Extra gästas av Lennart Hellsing. Han fyller nittio år snart.

1945 visade sig både Pippi Långstrump och Mumintrollet för allmänheten för första gången. Och det var också då Lennart Hellsings första bok kom ut. Sedan dess sägs han ha åstadkommit ett tresiffrigt antal böcker till.

I huset jag befinner mig i nu, kan hans sånger hittas i flera böcker. Dessutom hittas två Pixi-böcker i vilka han har sammanställt ett antal barnramsor. Men den enda bok jag hittar här som innehåller Lennart Hellsings egna verser och inga andra, är ABC.


I boken föräras varje bokstav i alfabetet en rimmad vers på fem rader (utom Q som får nöja sig med två rader och W som inte får vara med över huvud taget) men vilken rad som rimmar på vilken tillåts variera. Att en vers hör ihop med en specifik bokstav innebär inte att bokstaven förekommer många gånger i versen, men att den inleder den. I gengäld kompletteras varje sida med en allitteration på den aktuella bokstaven, samt en liten samling av bilder av föremål som börjar på bokstaven.

Att författaren inte allitererar de huvudsakliga verserna beror knappast på att han prioriterar en handling. Det som händer i verserna är nämligen mest absurditeter som styrs utav rimorden. Illustratören Poul Ströyer har fått tolka detta så gott han kan. Och han har till och med lyckats att (med eller utan hjälp från textförfattaren) lista ut vad som menas med:

Lappricka Pappricka vart bär det hän
på ben utan knän genom skog utan trän?
-Till en stad utan hus
med en sol utan ljus
för att köpa min farfar en dosa snus!

Mycket handling finns som sagt inte i boken, men en hel del intratextualitet har författaren kostat på sig. Vi träffar till exempel på Daniel Doppsko, Krakel Spektakel, Opsis Kalopsis, Petronella och ännu fler figurer som har synts till i andra verk av Lennart Hellsing.

Många av verserna är bekväma att läsa, men andra har en lite knepigare rytm. Vill man veta hur de ska (eller kan) läsas, får man väl titta på PennFilms animerade version av boken.


Nästa måndag är det Mirakelmåndagen. Det vet jag inte riktigt hur vi ska uppmärksamma. Kolla in programmet, så får du se... eller... höra... heter det ju.