Kulturhuset i Stockholm och biblioteket i Växjö

Sedan mitt senaste inlägg har jag hunnit besöka landets största seriefestival. Alltså Small Press Expo på Kulturhuset i Stockholm. Har det någonting med barnböcker att göra då? Jo, det finns faktiskt inte bara en, utan även en annan serieskapare som också sysslar med barnböcker. Och jag träffade några sådana.

Att jag skulle träffa illustratören till Herbert & tidsmaskinen (en bok vi funderade på att ha med i vårt uppfinnarprogram (som är inspelat, men ännu ej redigerat) men som vi beslöt att spara till ett program med tiden som tema) var lite oväntat. Att jag skulle träffa killen som spelade Godzilla i spexet Elisabeth av Västgöta Nation i Uppsala var ett snäpp oväntatare. Men det som var oväntatast av allt var att det skulle visa sig att de båda var samma person. Det vill säga Jonas Anderson. Han var vänlig nog att ge mig ett signerat exemplar av sin bok Monster på vita duken (som vi kan få anledning att återkomma till i samband med vårt tänkta skräckavsnitt). Dessutom bidrog han (och många andra av festivalens besökare) till författandet av Ninja Rövardotter, som jag hade tagit med mig.

En annan barnbok jag inskaffade och fick signerad var Den flygande kaninen och jätteapan av Johan Wanloo. Att jag köpte just den berodde på att författaren hävdade att det var den bästa i serien. Jag hade en fundering om att skriva en recension om den, men frustreras för mycket av att jag saknar första delen. Boken jag köpte får mig ju att undra om den flygande kaninens ursprung... och om det kanske är så att man får veta något därom i den första boken. Det ska jag ta reda på någon dag.

Men den här gången var det alltså något annat jag tänkte skriva om. Har det något med årstiden att göra, kanske? Nä, det har det inte. Även om jag faktiskt skulle kunna slänga ur mig några åsikter om årets sommarlovsprogram, reflektera över varför sommarlovsteatern envisas med att byta namn hela tiden, eller tipsa om att Barbro Lindgren sommarpratar den trettioförsta i denna månad, så var det faktiskt ytterligare en annan grej som drev mig till att skriva ett blog-inlägg just nu.

Jag såg nämligen en liten utställning på Växjö Stadsbibliotek, och tänkte att den kan man ju passa på att tipsa om medan den fortfarande pågår. Utställningen heter När tidens tand blir en nagel i ögat och handlar om barnböcker på teman som anses vara tabu. Vissa av ämnena är, trots tabustatus, ganska vanliga i barnböcker. Vi har ju själva fått ihop en hel trave böcker om döden och vet att det finns många fler. Inte så konstigt, eftersom ämnet i fråga alltid har varit ofrånkomligen aktuellt för alla människor i alla kulturer överallt. Andra ämnen har det traditionellt inte funnits några barnböcker om, fast det har kommit fler och fler på sistone. Exempelvis hade vi med utställningens utbud kunnat utöka litteraturlistan till vårt gay-avsnitt en aning. Ytterligare andra ämnen verkar ha en tendens att bli mer och mer tabu efter hand. Bland annat hänvisas det till Pija Lindenbaum som berättar om en bild i Else-Marie och småpapporna som hon aldrig skulle ha vågat göra nu. Redan på 90-talet blev bilden censurerad i Amerika. Författaren ombads göra en ny bild där bokens huvudpersoner i stället för att vara nakna i ett badkar, iklädda baddräkter skulle bada i en simbassäng. Om hon mellan gapskratten lyckades åstadkomma den efterfrågade bilden, eller om den nya världen fick nöja sig med en snäppet bildfattigare utgåva av Else-Marie and her seven little daddies har jag inte fått klart för mig.

Utställningen består av en samling böcker om de berörda ämnena (Några av böckerna ligger i en hög på ett bord tillsammans med några

böcker om leksaker från dåtiden (vilket beror på att det precis bredvid finns en (också väldigt intressant) utställning om just sådana).) samt en vägg prydd med ett tidningsurklipp och några papper som presenterar ämnena i fråga. Det sista pappret nämner också några ämnen som utställningen inte riktigt hunnit gå in på. Bland annat frågas det om stympningsscenerna i bröderna Grimms Askungen (Aschenputtel) någon gång har illustrerats ordentligt. Det närmsta jag hittar är Joanna Rubin Drangers version (Hennes bok Askungens syster och andra sedelärande berättelser innehåller ett flertal olika mer eller mindre askungerelaterade serier. Bland annat den vars namn ingår i titeln på boken, och en annan som är en nyillustrering av bröderna Grimms version av sagan (i Britt Gerda Hallqvists översättning). Det är den senarenämnda jag syftar på.) där ingreppet faktiskt visas, men tolkat på ett mindre traditionellt sätt. Det är inte styvsystern själv som stympar sin fot, utan mamman, som på bilden är iklädd läkarmundering. Det verkar sannerligen som att den här sagan är ytterst aktuell i denna nutid.

Mitt budskap är: Behåll tår och hälar! Du är vacker som du är. Och utställningen finns kvar på biblioteket till trettonde augusti.

        /morbror Oa

Kristalla, Petronella och Bullerbång

Jag börjar dagens skrivelse med ett evenemangstips: Nästa torsdag (alltså den trettionde juli) klockan 12:00 kommer en debatt med titeln Du sköna nya sagovärld hållas på Klara Caféscen i Kulturhuset i Stockholm som en del av Pride House 2009.

Flera bokförlag kommer att delta i debatten. Ett av dem är Vilda. Men så vitt Google vet ligger fokuset främst på Sagolikt Bokförlag. På deras hemsida hittas en del information om deras tre utgivna böcker Prinsessan Kristalla, Kalle med klänning och Jag älskar dig så mitt hjärta brister samt de kommande böckerna Syster Varg och Vem kan älska Ella?. Alla är skrivna av Anette Skåhlberg och illustrerade av Katarina Dahlquist.

Själv blir jag särskilt intresserad av Prinsessan Kristalla. Den utgår från en väldigt klassisk grund: Det finns en prins, en prinsessa och en drake. Men när man väl har de här tre kan man använda dem på många olika vis. Skulle vi fortsätta lika klassiskt hade prinsen dödat draken och fått prinsessan (oavsett vad prinsessan hade sagt om saken).

Prinsessan Kristalla är inte den första sagan som knuffar på dessa konventioner. När jag var liten såg jag en tecknad film om en prinsessa som hette Petronella. Ska man vara noga så fanns det ingen drake i den, men det fanns någon typ av drakman som fyllde en liknande funktion. Han hade rövat bort en prins nämligen. Prinsessan Petronella gav sig ut för att rädda prinsen. Dylikt hade förväntats av henne om hon hade blivit en Peter i stället för en Petronella, och det var i sin tur vad hennes föräldrar hade förväntat sig. När Petronella nu hade blivit en Petronella tyckte de inte att det var lika uppenbart att hon skulle ge sig ut och dräpa drakar, men eftersom prinsessan inte hörde några bra argument för att hon skulle stanna hemma, satte hon strax kurs mot drakmannens tillhåll. Väl framme hittar Petronella prinsen i en solstol där han ligger och löser korsord. Drakmannen verkar inte ha behandlat honom särskilt illa. Dessutom verkar han betydligt mer intressant än den där tafatte prinsen. Till slut är det alltså prinsessan och drakmannen som får varandra. Prinsen ligger kvar i solstolen med sina korsord och tycks inte fundera alltför mycket över vad som händer omkring honom.

En likhet mellan Petronella och Kristalla är att båda är förtjusta i draken. Skillnaden är att i Kristallas fall så är det faktiskt prinsessan (det vill säga henne själv) som draken vaktar. Det har hennes föräldrar ordnat. Den prins som lyckas döda draken ska få prinsessan. Kristalla som inte alls tänder på djurplågeri tar det som sin uppgift att beskydda draken från hotfulla prinsar.

En tredje berättelse som kan vara värd att nämna är Sagan om prinsessan Bulleribång av Lena Frölander-Ulf och Mikaela Taivassalo. Prinsessan Bulleribång ger sig, i likhet med Petronella, ut för att rädda en prins. Till skillnad från Petronella som bestämmer sig för att rädda en prins, vilken hon nu än lyckas få tag i, är Bulleribångs mål att rädda en specifik prins som hon redan är förlovad med. På väg till drakens torn (där prinsen sitter som en manlig Rapunzel och låter skägget hänga ut genom fönstret) träffar prinsessan på ett antal olika varelser som är till hjälp eller besvär för henne. Till en av dem byter hon bort sitt svärd som hon tänker att hon nog ändå inte behöver. Anar vi att även denna prinsessa ska bli vän med draken? I så fall anar vi fel. Att Bulleribång gör sig av med svärdet är inte en handling av pacifistisk övertygelse och fast hon har visat prov på diplomati /psykologi / empati vid sina tidigare konfrontationer, tar hon itu med draken genom att slå den i huvudet med en sten.

Så vi har alltså två exempel på prinsessor som räddar prinsar. Och önskas ett exempel till kan jag ju nämna Per Gustavssons Så gör prinsessor och dess uppföljare. Men hur är det med Kristalla då? Räddar hon någon prins? Nej, det gör hon inte. Hon bryter en konvention till. För att kunna försvara draken bryter hon sig ut från tornet och beger sig till den nära boende svärdsmiderskan. Och det är henne hon gifter sig med på slutet.

Så vad händer när man bryter konventionerna på det här viset? Blir sagorna automatiskt parodier? Eller rentav slash? Det beror förstås på läsarens förväntningar. Har man inte hunnit skaffa sig en massa fördomar (vilket man stundom påstår att målgruppen (det vill säga barn) inte har) hänger man knappast upp sig på att just den här sagan parar ihop två kvinnor. Det är ju en mindre detalj. Har man där emot en specifik uppfattning om vad en saga kan och inte kan innehålla kan det ligga nära till hands att påstå att det inte är fråga om en riktig saga. Då jag själv är gammal nog att ha samlat på mig en hel del fördomar blev jag aningen tveksam när jag hörde talas om boken. Och reagerar jag på det sättet betyder det säkerligen att en bok som Prinsessan Kristalla behövs.

Ha det sagolikt!
/morbror Oa