Felix Felicis 2012

Jag har ett märke i pannan. Och det finns faktiskt ett samband mellan detta och att jag i förra veckan gjorde ett besök på Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Märket hade dock ingenting med onda magiker att göra, utan med att jag vid ett par tillfällen, när jag försökte få tag i en bra kameravinkel, slog huvudet i en lampa. En lampa med ganska bra akustik.

Men visst fanns det onda magiker. Där fanns faktiskt åtminstone två olika unga damer som presenterade sig som lord Voldemort (eller annat namn som åsyftar samma person). En av dem påpekade att Voldemort förmodligen faktiskt var en kvinna. Mhmjaha... Det kan väl tänkas. Jag reagerade nog faktiskt mer på att den andra hörde till Gryffindor.

Men ingen av dem åstadkom alltså märket i min panna (och hade det varit så, hade jag reklamerat det (Det liknar nämligen ingenting.)). Där emot kan det tänkas att de skickade någon förbannelse på mitt knä. Det har nämligen, utan att berätta varför, betett sig tjurigt lite då och då sedan mitt Hogwarts-besök.

Ja, Hogwarts låg alltså vid detta tillfälle inte i Skottland, utan vid Samuel Ödmans Väg i Växjö. På Katedralskolan hölls under det senaste månadsskiftet nämligen Harry Potter- konventet Felix Felicis. Ja, just det. Ett konvent helt och hållet ägnat åt en enda bokserie. Och det är i det avseendet inte en unik händelse. Konvent kring just J. K. Rowlings verk förekommer med jämna mellanrum både här och där. Samlingsplatser för människor som gemensamt har ett specifikt intresse: Harry Potter och världen kring honom.

Alltså... Det är ju helt fantastiskt! Det är ju helt underbart!! Det är ju... orättvist. Jag menar... Det är klart att det kan vara trevligt med en tur till Hogwarts. Och, ja... kanske några turer till till Hogwarts. Men skulle man inte någon gång också kunna få besöka Chrestomanci Castle, Smaragdstaden eller Elfenbenstornet... eller några andra platser i samma världar?

Nja, tyvärr känns det väl inte som att det ligger nära till hands. I alla fall inte i Sverige. Ett och annat allmänt fantasy-konvent kan man väl tänka sig, men ett konvent kring ett specifikt verk kräver ju både att fansen räcker till, och att de hittar varandra. Potteristerna i Sverige är inte bara många. De tycks också vara påpekansvärt välorganiserade. Att motsvarande förutsättningar finns för någon annan barn/ungdoms-bok betvivlar jag. Men hoppas kan man ju.

Den här gången var det i alla fall Harry Potter det gällde. Jag tog med mig en kamera och klev in på skolan vid tre-tiden i fredags. Ganska snart dök en liten grupp människor upp och förhörde mig om en kidnappning: Vet du något om det som har hänt? Har du sett någonting? Lova att berätta för oss om du hittar några ledtrådar! För Gryffindor. Inga andra. Särskilt inte Slytherin.

Här och var över lokalerna satt löpsedlar från The Daily Prophet som tydliggjorde vem som hade kidnappats (Rowling) men inte vem som hade kidnappat henne eller varför. Så detta sprang medlemmarna av vart av de fyra husen nu runt och försökte ta reda på.

Ja, alla fyra var på plats. Men någon sorteringshatt sågs inte till på konventet. Vem som hörde till vilket hus avgjordes i stället helt enkelt av vad man hade skrivit i sin anmälan. Möjligheten att själv välja ledde fascinerande nog inte fram till att något av husen blev oproportionerligt trångt. Konventsdeltagarna var faktiskt ganska jämnt fördelade, och inget av de fyra husen tycktes ha varit i risk för att bli tomt. Inte ens Hufflepuff! Frågan som kvarstår är väl: Hur hade det hanterats om man i sin anmälan angivit att man hörde till Beauxbâtons? ...eller Roke?

Gällande kidnappningen presenterade i alla fall något av husen en teori om att alltihop byggde på att J. K. Rowling i själva verket är en pseudonym för Lily Potter d.y. Själv tänkte jag väl att den teorin faller lite på att Rowlings första bok kom ut ungefär tio år innan Lily föddes. Men å andra sidan verkade mycket vara konstigt med tiden på det ställe där jag hade hamnat.

Teorin i fråga var fel i alla fall. Och flera sådana teorier föreslogs. Felaktiga alltså. Av alla husen. Och sedan smög de omkring och försökte lista ut hur det i stället hade gått till. Och mitt lägliga uppdykande på platsen övertygade alla om att jag hade någon viktig ledtråd att komma med. Många bad mig visa vilka bilder jag hade i kameran, och kunde inte tänka sig att det var en slump att jag förutom de foton jag tagit sedan jag kommit dit, också hade ett föreställande en katt på mina föräldrars veranda. Slytherin-gänget drog därav slutsatsen att Dolores Umbridge var kidnapparen.

Men det var hon inte.

Hufflepuff verkade hela tiden vara de som var mest ivriga att presentera gissningar, men blev hindrade från detta av regeln att man inte fick gissa två gånger i rad, utan att något av de andra husen gjorde en gissning emellan. Problemet var att ingen annan, just på grund av dylika begränsande regler, vågade gissa.

Men ledtrådarna blev fler och till slut lyckades Gryffindor komma överens om en gissning. Den var fel.

Hufflepuff stod nu beredda att springa in och avge sin gissning, men hindrade sig när de märkte att något hände: En alldeles ny ledtråd fick bitarna att falla på plats. Hufflepuff tänkte en gång till, kastade bort den gissning de hade tänkt sig, och presenterade den alldeles korrekta slutsatsen att Gilderoy Lockhart hade kidnappat Rowling för att hon hade förtalat honom i sina böcker och skrivit om saker som aldrig hade hänt... vad han kunde minnas.

Hufflepuff triumferade och sjöng Hufflepuff-sången. Ehm... Ja, tydligen finns det en sådan. Och sedan blev det mat. I samband med det passade jag på att promenera hem.

Nästa dag återvände jag för att titta på quidditch. Men mästerskapet i denna sport blev visst avklarat snabbare än jag räknat med, så jag missade det hela. Där emot kom jag ganska lagom till maskerad-delen av konventet, och sådant är förstås kul att se. Lokalerna fylldes av diverse från böckerna bekanta figurer. Inte bara häxor och trollkarlar, utan också älvor, sjöjungfrur, ånglok och... allt vad det nu var.

Så småningom uppstod tillfället att upprepa ett grepp från föregående dag. Alltså att passa på att smita medan konventsdeltagarna åt. Fast inte hem, den här gången, utan till Malmö.

Ja, jag skulle dit och hälsa på min bror och hans familj. Och det blev trevligt. Fast det kan ju tyckas lite synd att jag missade konserten på kvällen. Men det kan ju tänkas att jag kan ta igen det en annan gång. Det där med att spela musik inspirerad av Harry Potter verkar nämligen inte heller vara väldigt ovanligt.

Ha det så magiskt!
        /morbror Oa

Cheshire Crossing

Jag tänkte tipsa om en serie jag hittat i den världsvida väven. Det är kanske inte precis en barnserie, men är man intresserad av barnböcker finns vissa förutsättningar för att man ska uppskatta den. Vill du uppleva den innan du läser mina reflexioner kring den, ska du klicka här. Nu!

Serien i fråga heter Cheshire Crossing och är gjord av Andy Weir (som sedan tidigare är känd för serien Casey & Andy (som fakiskt inte är särskilt lik Cheshire Crossing, men likväl är oerhört skoj (om jag får säga vad jag tycker (och det får jag (ju))))). Scenen är en inrättning driven av Ernest Rutherford med hjälp av Mary Poppins och en kille som heter Lem (vilket enligt vad jag kunnat forska fram, tycks vara en förkortning för Lemuel Gulliver). Till denna inrättning kommer seriens huvudpersoner, tre flickor som träffar varandra för första gången och upptäcker att deras bakgrunder är väldigt lika. Var och en har bollats runt mellan olika mentalsjukhus sedan hon påstått sig ha besökt en annan värld. Deras namn är Wendy, Alice och Dorothy.


Ehm... Jaha, en Trollkarlen från Oz / Alice i Underlandet / Peter Pan -crossover-serie alltså. Den har jag bestämt hört talas om, tänker någon eventuellt. Men innan du får för dig saker ska jag tydliggöra att det finns mer än en serie som använder ovan nämnda tre flickor som huvudpersoner. Den mest kända är möjligen Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie. Bortsett från den uppenbara likheten, tycks Cheshire Crossing och Lost Girls inte ha särskilt mycket gemensamt. För det första är Lost Girls pornografisk. (Andy Weir har rent av sagt sig föredra att betrakta Lost Girls som CheshireCrossing-slash, eftersom Cheshire Crossing hann komma ut före Lost Girls. (Första delen av Cheshire Crossing kom ut en månad innan sista delen av Lost Girls.)) En annan skillnad gäller hur gamla de tre flickorna är. I Moores version har de alla olika åldrar. Det baseras delvis på när originalböckerna kom ut. Alice's adventures in Wonderland kom 1865, det vill säga fyra decennier innan Dorothy och Wendy sågs till för första gången, så att Alice är synligt äldre än de andra är inte så konstigt. Men att Wendy är äldre än Dorothy, måste så vitt jag kan lista ut vara Moores egen konstruktion. Weir har också tagit sig friheter när det gäller deras åldrar. Men han har i stället valt att göra dem jämngamla. Prologen till första delen av Cheshire Crossing utspelas 1904 och visar hur Alice hittas liggande på marken efter att ha varit försvunnen (till Underlandet får man förmoda) i sex dagar. Huvudhistorien börjar en sida och sex år senare.

Detta är inte det enda som skiljer Cheshire Crossing från sina förlagor. Weir lägger in en hel del egna idéer i historien. (Det hade ju blivit något mindre intressant om han inte gjorde det.) I hans version har till exempel var och en av de tre huvudpersonerna en egen magisk förmåga. Alice kan använda vilken spegel som helst för att förflytta sig till Underlandet (Författaren har här bestämt sig för att Underlandet och Spegellandet är samma land. Det låter konstigt så länge man anser att det finns något som heter Spegellandet, men är lättare att acceptera när man erinrar sig att originaltiteln på Alice i Spegellandet är Through the looking-glass, and what Alice found there och till skillnad från den svenska titeln alltså inte nämner namnet på platsen, men där emot hur Alice tog sig dit.) och Dorothy kan via "There is no place like..."-metoden teleportera sig till Oz och tillbaks igen (Om samma metod även duger för att ta sig till andra platser är ännu inte helt tydligt.) utan hjälp från några som helst silverfärgade röda skor. Skorna finns visst med (vilket också är något som skiljer från originalet, i vilket Dorothy blev av med skorna under hemfärden från Oz) och visar sig vara mycket användbara, men deras funktion är inte den Dorothy tidigare trott.

När det gäller de saker Weir inte har hittat på själv, verkar det som att han i allmänhet rättar sig efter filmerna till större del än böckerna. Kapten Krok saknar alltså sin vänstra hand. Oz har bara tre häxor. Och Peter Pan har fått för sig att det är en bra idé att klä ut sig till Robin Hood. Som den besserwiser jag är ägnar jag förstås en liten stund åt att störa mig på detta. Jag har ju läst böckerna och vet att de som bara sett filmerna inte har en aning om hur det gick till på riktigt! Likväl förmår jag inte vara opåverkad av filmversionerna, och när Krok gör entré i Cheshire Crossing undrar jag om han verkligen kan se ut så där. Det kan han förstås. Hjärter Dam är en annan figur vars utseende tydligt skiljer sig från Disneys tolkning. Men mer än att nämnda kapten och drottning inte ser ut som sina animerade motsvarigheter, reagerar jag på att de ser ut som varandra. Faktum är att nästan alla i serien är väldigt lika. Samma hakor, samma näsor, samma kroppsbyggnad. Detta leder inte till någon förvirring eftersom det är lätt att känna igen historiens olika personer på deras kläder, men visst hade det kunnat vara trevligt med lite variation. Med tanke på att Andy Weir har utnämnt sig själv till världens lataste serietecknare (även om jag själv nog snarare skulle nominera David Lynch eller Ryan North till den titeln) känns valet att använda dessa enhetliga utseenden rätt passande. (Tar jag inte fel är Cheshire Crossing gjord i Illustrator, vilket gör det ganska enkelt att återanvända grafik.)

En annan konsekvens av att vara världens lataste serietecknare, och en konsekvens jag sörjer betydligt mer, är att det inte har kommit någon ny del av serien sedan början av 2008. Efter att med fjärde delen ha avslutat det inledande äventyret, tröttnade Weir. Inte på historien, men på att göra bilder. Ett manus till del 5 (och gissningsvis en klase delar till) har han fått ihop, och han har dessutom lyckats anlita en tecknare, men tyvärr inte en tecknare som slutförde sin uppgift. Så att vi någonsin får läsa fortsättningen är tyvärr ingen självklarhet.

Detta tycker jag förstås är väldigt synd. Jag har glatt mig åt de första delarna och hoppas på att få glädja mig åt fortsättningen också. Och även om del 4 tog hand om de lösa trådarna från tidigare nummer, avslutade den med att dra fram ett knippe nya. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över hur seriens värld kommer att utvecklas. En serie som i grunden är en crossover kan enkelt fortsätta med sina crossover-fasoner. Kan man åka till Underlandet som Alice, till Oz som Dorothy och till Aldriglandet som Wendy, känns det inte långsökt att man också skulle kunna åka till Landet i Fjärran som Bosse, till Drömrike som lille Nemo, till Mumindalen som Susanna eller till Ingaria som en viss herr Jenkins. För övrigt kan man ju undra över diverse obesvarade (och för den delen oställda) frågor gällande exempelvis vad som hänt med Wendys bröder, eller var Ozma håller hus. (Hon är ju förresten inte den enda Oz-invånaren som frånvarar i serien, men kanske den vars frånvaro är påtagligast. (Jag lockas här att bjuda på en redogörelse för hur många Oz-böcker det finns, men bestämmer mig för att spara den till en eventuell annan gång.))


Får vi någon gång veta vad Andy Weir har för svar på dessa frågor? Inte vet jag, men jag tänker hoppas.
Klappa om du tror på älvor!

        /morbror Oa