Bokmässa, fyrbäbblor, Facebook och Pippi

På tiden att det bloggas lite igen. Vad har jag att säga den här gången? Jo...

För det första så har Krystplatt Kacsnutt skaffat en Facebook-sida. Ja, alltså inte en grupp. Det är gammalt. Nu har vi en sida. Ni, vet en sådan som man kan gilla. Så gör det! Där dyker saker upp oftare än på bloggen. Alltså: Gå till http://www.facebook.com/barnboken och gilla-klicka, så får du koll på saker vi sysslar med och tycker är intressanta!

En grej vi har påbörjat på Facebook-sidan är en samling av fyrbäbblor. Än så länge finns där två stycken. Sven Nordqvists ursprungliga, och den här som jag har ritat:

Nu är uppmaningen till dig förstås att hjälpa oss att utöka samlingen. Gör en egen fyrbäbbla i din egen stil med precis vilken teknik du vill, och visa resultatet för oss!

För det nästa, så är det dags för Kronobergs Bokmässa på lördag. Jag kommer att vara där för såväl Krystplatt Kacsnutt som Svenska Superserier och Berättelser från Trakten. Klockan ett ska jag sätta mig i en röd soffa och säga intelligenta saker om sagor och fantasy. I övrigt lär jag främst sitta bakom ett bord och sälja serietidningar. Mer information om mässan finns på http://www.vaxjo.se/bokmassa

För det sista, så läste jag nyligen Pippi Långstrump går ombord, och tänkte att den här boken kan det ju finnas saker att säga blogga om. Men så tänkte jag även att jag först också skulle läsa tredje boken. Det har jag inte kommit till ännu. Och nu efter Eske Wollrads uttalanden har en hel hög människor redan hunnit driva sig till att säga ett och annat om Pippi. Som vanligt, när det gäller åsikter som yttras på Internet, har det sagts både kloka och dumma saker. Fast det verkar som att de flesta är överens i det här fallet, oavsett om de är kloka eller dumma. När jag har läst Pippi Långstrump i Söderhavet, ska jag fundera över om jag har något att tillägga.

På lördag ses vi i Växjö Stadsbibliotek.
        /morbror Oa

Augustpriset, gay-tema och teaterbesök

Vi har nu hunnit med så många som två program i den fjärde säsongen. Den andra november invigde säsongen med gay-tema. Vi pratade om Malins mamma gifter sig med Lisa av Annette Lundborg och Mimmi Tollerup-Grkovic, Lill-Zlatan och morbror raring av Pija Lindenbaum samt Prinsessan Kristalla av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist.

De därpå följande veckorna fick vi av olika anledningar ställa in programmet, och säsongens andra blev av först idag, och eftersom idag även är dagen då Augustpriset delas ut, valde vi just Augustpriset som tema. Vi tittade På Pija Lindenbaums Siv sover vilse, och funderade över om den skulle vinna i år. Dessutom kollade vi in några vinnare från tidigare år: Min syster är en ängel av Ulf Stark och Anna Höglund, Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum, Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm, Var är min syster? av Sven Nordqvist samt Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius. Efter denna koll kan vi dra vissa slutsatser om hur man bör göra för att vinna Augustpriset.

Båda programmen innehöll även var sitt teaterreportage som frångick temat. Eller gjorde de det? Stina Berges bok Va säger du nu då? (som en av pjäserna bygger på) har också fått pris. Det är inte Augustpriset. Och faktum är att jag inte lyckas lista ut vilket pris den fick. Men Michael säger att den har fått pris, så då får man väl tro på det. Och hur är det med Thomas och Anna-Clara Tidholms Ture blåser bort? Kan man vara säker på att den frångå temat? Nä, bara om man utgår från att Ture är heterosexuell, och det vore det väl lite väl normativt att göra.

Hur det än förhåller sig med det, så finns varje reportage i två versioner. En består av enbart ljud och kunde höras i de nyligen sända programmen. Den andra innefattar även bild och kan ses på YouTube... eller här:


Ture blåser bort av Hedmans Teater. De turnerar fortfarande med pjäsen. Just nu är de i Borlänge.


Vad sägeru nu då? av Pygméteatern. Nästa chans att se föreställingen kommer första december i Stockholm. Innan dess kan de även ses framföra pjäserna Röd måne och Gubben och blomman.

Men... Vad var det vi sa om Augustpriset? Jo... Ska man vinna Augustpriset är det en fördel om man heter Ulf, skriver om döden och innefattar "min syster" i titeln. Vargar är också populärt. Fast i år var det faktiskt Skriv om och om igen Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman som vann. I och för sig har Ylva Karlsson skrivit om döden förr. Dessutom är ju Ylva och Ulf praktiskt taget samma namn.



Lilla Augustpriset fick Verklighetsprojektet av Isabella Nilsson. Mycket mer än så verkar ingen vara intresserad av att berätta när det gäller den kategorin... hur mycket jag än googlar. De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg och Att överleva dagen av Brutus Östling, vilka vann priset i var sin av de två återstående kategorierna verkar det dock gå att hitta lite av varje om... men inte här.

De två kommande måndagarna kommer temat att vara pirater respektive ninjor. För närvarande ser piraterna ut att ha övertaget. Vi har en hel hög med bilderböcker på det temat, som vi ska prata om nästa vecka. Ninjorna ser det värre ut för. Men de har i alla fall två veckor på sig att samla ihop böcker. Känner du till några, vore vi tacksamma för tips.

Minus och Stora Världen

Säsongens sista program sammanföll med tredje måndagen i maj. Det vill säga Mirakelmåndagen. Därför hade vi superhjältetema. Vi recenserade några böcker som handlade om superhjältar eller liknande och några som inte gjorde det, men som hade titlar som hade kunnat funka bra som superhjältenamn enligt en välbekant nomenklaturkonvention: Fågelmannen, Sälflickan, Buffelkvinnan, Gycklarpojken och Stjärnflickan.

I höst kommer vi med nya program. Och det påståendet får förstås var och en av er att fråga vad ni ska göra med hela sommaren. Och då svarar jag att förutom att bada och äta jordgubbar och gömma sig under maskrosorna, så kan man ju sätta sig vid en dator någon gång ibland. Och då inte bara för att läsa denna blog, utan också för att kika in den i skrivande stund alldeles nya Facebook-gruppen KRYSTPLATT KACSNUTT.

Vad är det för snabla namn på en grupp? frågar sig genast en ansenlig klase människor, men människor som har läst Sven Nordqvists Minus och Stora Världen tenderar att höra till en annan klase.

"Du vill väl ha en vimpel" sa han medan han applåderade sig själv med två
händer. Och innan Minus hann svara höll de två andra händerna upp en vimpel där
det stod KRYSTPLATT KACSNUTT."Här har du en vimpel. 'Fyrbäbblans Fanclub' står
det på den. Snyggt va?"

Fyrbäbblan är en intressant varelse som beskrivs lite tidigare i boken.

Rätt som det var hörde Minus att det kom någon springande bakom honom och ropade
gällt: "Hej grabben! Vänta lite ska jag visa dig något!" Jisses! Det var en
fyrbäbbla! Sådana hade han träffat förr. De var inte farliga, men de var
tjatiga. Skulle alltid skryta och visa sig bäst. "Hej du grabben! - Hej, hej. -
Kul att träfas - Hej du. Jättetrevligt!" babblade fyrbäbblan och sträckte fram
alla fyra händerna. De har nämligen fyra armar och fyra ben och fyra huvuden."

Denna fyrbäbbla är alltså inte unik i Minus' värld. Det finns fler, och även om de kanske inte är så vanliga, så är detta inte första (och troligen inte heller andra) gången Minus träffar en. Han har en bestämd uppfattning om hurudana fyrbäbblor är till sättet. Om det är en fördom från Minus sida eller om det faktiskt är fyrbäbblornas ofrånkomliga natur att vara tjatiga, skrytsamma och bekräftelsesökande, tydliggörs inte. Några fler fyrbäbblor syns inte till i boken (och så vitt jag vet ej heller i några andra böcker).

Det mål Minus har i berättelsen är att bege sig till Stora Världen. För honom, liksom för flera av de personer han träffar på sin resa, är Stora Världen ett konkret geografiskt begrepp. Han frågar vid upprepade tillfällen om vägen till Stora Världen och får så småningom veta att man kommer dit genom att följa en väg som kantas av gula stenar. Efter hundra stenar är han framme. Problemet är att vägen delar sig ibland och gula stenar finns åt alla riktningar. Vid varje vägskäl måste han fråga någon om den fortsatta vägen. Även vid sista vägskälet träffar han någon, men då glömmer han bort att fråga och blir således tvungen att chansa. Han fortsätter räkna stenarna men kommer aldrig till hundra innan de tar slut. Och då är han hemma vid sitt eget hus. Då bestämmer han sig för att skjuta upp sin tur till Stora Världen till en annan dag.

När Minus tittar ut genom sitt fönster på bokens sista sida, kan han inte se några gula stenar (men han vet ju att de finns där). Så vad har hänt? Jo, Minus har gått hemifrån med Stora Världen som destination. På vart och ett av de tio första uppslagen i boken träffar han en person (eller en grupp personer, som till exempel de tre vise männen) som har en stark koppling till ett specifikt tal. (Fyrbäbblan dyker alltså upp på det fjärde uppslaget.) Från var och en av dessa tio aktanter får (eller tar) Minus ett föremål. Från och med det elfte uppslaget börjar han göra sig av med föremålen genom att ge bort dem till olika personer (som inte har så mycket med några specifika tal att göra). När han kommer hem igen har han lika många saker som när han gick hemifrån. Och några gula stenar syns inte till... som sagt.

Vi har alltså anledning att ifrågasätta berättelsens modalitet. Har allt det här som hänt verkligen hänt? Eller har det bara hänt i Minus' fantasi? Eller är det en blandning av verklighet och fantasi? Ja, att Minus har gått ut på promenad finns det väl ingen anledning att betvivla. Men var han på denna promenad med om allt han var med om? Förekomsten av häxor, jättar och andra underligheter kan få många att tvivla. Men hur är det med fyrbäbblor?

Till skillnade från häxor och jättar, är fyrbäbblor inte ett fenomen som har etablerats genom hundratals år av tidigare berättelser. Likväl påstås det att Minus har mött fyrbäbblor förr. Det (ur vårt perspektiv) paranormala började alltså inte i och med att Minus gav sig iväg mot Stora Världen. Redan innan hade han träffat på fyrbäbblor. Men när? Och var? Och var det någon mer med och såg det? Känner Minus' mamma till att det finns fyrbäbblor? Eller skedde dessa tidigare konfrontationer, precis som bokens huvudsakliga berättelse eventuellt gör, i Minus' fantasi?

Boken ger inget tydligt svar på sådana frågor, och det är troligtvis författarens avsikt. Om det är fråga om fantasi eller verklighet är fritt för tolkning. Dubitativ modalitet kallas det, om jag inte missminner mig.