Flera bokförlag kommer att delta i debatten. Ett av dem är Vilda. Men så vitt Google vet ligger fokuset främst på Sagolikt Bokförlag. På deras hemsida hittas en del information om deras tre utgivna böcker Prinsessan Kristalla, Kalle med klänning och Jag älskar dig så mitt hjärta brister samt de kommande böckerna Syster Varg och Vem kan älska Ella?. Alla är skrivna av Anette Skåhlberg och illustrerade av Katarina Dahlquist.
Själv blir jag särskilt intresserad av Prinsessan Kristalla. Den utgår från en väldigt klassisk grund: Det finns en prins, en prinsessa och en drake. Men när man väl har de här tre kan man använda dem på många olika vis. Skulle vi fortsätta lika klassiskt hade prinsen dödat draken och fått prinsessan (oavsett vad prinsessan hade sagt om saken).
Prinsessan Kristalla är inte den första sagan som knuffar på dessa konventioner. När jag var liten såg jag en tecknad film om en prinsessa som hette Petronella. Ska man vara noga så fanns det ingen drake i den, men det fanns någon typ av drakman som fyllde en liknande funktion. Han hade rövat bort en prins nämligen. Prinsessan Petronella gav sig ut för att rädda prinsen. Dylikt hade förväntats av henne om hon hade blivit en Peter i stället för en Petronella, och det var i sin tur vad hennes föräldrar hade förväntat sig. När Petronella nu hade blivit en Petronella tyckte de inte att det var lika uppenbart att hon skulle ge sig ut och dräpa drakar, men eftersom prinsessan inte hörde några bra argument för att hon skulle stanna hemma, satte hon strax kurs mot drakmannens tillhåll. Väl framme hittar Petronella prinsen i en solstol där han ligger och löser korsord. Drakmannen verkar inte ha behandlat honom särskilt illa. Dessutom verkar han betydligt mer intressant än den där tafatte prinsen. Till slut är det alltså prinsessan och drakmannen som får varandra. Prinsen ligger kvar i solstolen med sina korsord och tycks inte fundera alltför mycket över vad som händer omkring honom.
En likhet mellan Petronella och Kristalla är att båda är förtjusta i draken. Skillnaden är att i Kristallas fall så är det faktiskt prinsessan (det vill säga henne själv) som draken vaktar. Det har hennes föräldrar ordnat. Den prins som lyckas döda draken ska få prinsessan. Kristalla som inte alls tänder på djurplågeri tar det som sin uppgift att beskydda draken från hotfulla prinsar.En tredje berättelse som kan vara värd att nämna är Sagan om prinsessan Bulleribång av Lena Frölander-Ulf och Mikaela Taivassalo. Prinsessan Bulleribång ger sig, i likhet med Petronella, ut för att rädda en prins. Till skillnad från Petronella som bestämmer sig för att rädda en prins, vilken hon nu än lyckas få tag i, är Bulleribångs mål att rädda en specifik prins som hon redan är förlovad med. På väg till drakens torn (där prinsen sitter som en manlig Rapunzel och låter skägget hänga ut genom fönstret) träffar prinsessan på ett antal olika varelser som är till hjälp eller besvär för henne. Till en av dem byter hon bort sitt svärd som hon tänker att hon nog ändå inte behöver. Anar vi att även denna prinsessa ska bli vän med draken? I så fall anar vi fel. Att Bulleribång gör sig av med svärdet är inte en handling av pacifistisk övertygelse och fast hon har visat prov på diplomati /psykologi / empati vid sina tidigare konfrontationer, tar hon itu med draken genom att slå den i huvudet med en sten.
Så vi har alltså två exempel på prinsessor som räddar prinsar. Och önskas ett exempel till kan jag ju nämna Per Gustavssons Så gör prinsessor och dess uppföljare. Men hur är det med Kristalla då? Räddar hon någon prins? Nej, det gör hon inte. Hon bryter en konvention till. För att kunna försvara draken bryter hon sig ut från tornet och beger sig till den nära boende svärdsmiderskan. Och det är henne hon gifter sig med på slutet.
Så vad händer när man bryter konventionerna på det här viset? Blir sagorna automatiskt parodier? Eller rentav slash? Det beror förstås på läsarens förväntningar. Har man inte hunnit skaffa sig en massa fördomar (vilket man stundom påstår att målgruppen (det vill säga barn) inte har) hänger man knappast upp sig på att just den här sagan parar ihop två kvinnor. Det är ju en mindre detalj. Har man där emot en specifik uppfattning om vad en saga kan och inte kan innehålla kan det ligga nära till hands att påstå att det inte är fråga om en riktig saga. Då jag själv är gammal nog att ha samlat på mig en hel del fördomar blev jag aningen tveksam när jag hörde talas om boken. Och reagerar jag på det sättet betyder det säkerligen att en bok som Prinsessan Kristalla behövs.
Ha det sagolikt!
/morbror Oa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar