Sommaren

Sommar blir det inte av väder. Det är klart att man vill att det ska vara soligt på sommaren, men det vill man ju vanligtvis under resten av året också.

Ur planeringssynpunkt tycker jag att det vore enklast om alla kunde komma överens om att sommaren pågår från tolfte juni till och med tolfte september. Det är nämligen vad jag rättar mig efter. Alltså menar jag att det är sommar nu.

Skulle jag tvingas byta definition, skulle jag föredra att avgöra om det är sommar eller inte genom att titta i tablåerna för tv och radio. Även med den metoden skulle man konstatera att det är sommar nu. Allsång sjungs i både Göteborg och Stockholm. Morgnarna börjar med lovteater i radio och sommarlovsprogram i tv. Lovteatern har jag tyvärr missat hittills, så den förmår jag inte recensera. Sommarlov 09 har jag där emot sett ett antal avsnitt av, så det skulle jag kunna ha mer att säga om. Men idag tänkte jag prata mer om ett annat program.

Det radioprogram jag ännu inte har nämnt är Sommar i P1. Och varför vill jag komma in på det? Är det några barnboksförfattare i årets uppställning av pratare? Ja. Helena von Zweigbergk pratade i tisdags, på måndag blir det Hasse Alfredson, och den fjortonde juli är det Katerina Janouchs tur.


Gösta Knutsson sommarpratar inte i år, och det har nog ganska mycket att göra med att han är död. Men så länge han levde var han en väldigt flitig sommarvärd. Fyrtiotvå sommarprogram gjorde han. Hur kunde han hinna det mellan 1959 och 1973? frågar någon förvirrat efter att ha räknat ut en subtraktion på rutat papper. Men det hela förklaras med att det under de första åren programmet sändes var fullt brukligt att samma person höll flera program under samma sommar. 1961 fick man till exempel höra Gösta tio gånger om man höll radion igång. Sju år senare hade han dragit ner till ett program.


Ett helt annat program om Gösta Knutsson hörde jag på P1 idag. Tyvärr missade jag början... och mitten... och nästan slutet. Att höra programmet efteråt på SR:s hemsida lyckas jag inte med, men det kan ju mycket väl bero på datorn jag sitter vid just nu. I hopp om att det går bättre för er, hänvisar jag er till arkivet för SR Minnen.


Om man skulle rätta årstiderna efter vädret, hade man kunnat säga att det är sommar nu.

Temaförslag för säsong 4

Enligt gällande plan kommer fjärde säsongen av Du är inte klok barnboken att sträcka sig från sjunde september till och med fjortonde december 2009. Vilka teman programmen kommer att ha är inte slutgiltigt bestämt, men preliminärt ser schemat ut enligt nedan.

Har du en idé om en bok eller en låt som passar in på något av dessa teman? Eller har du en idé om något annat tema som vore intressant? Hör av dig! Alla tips uppskattas.

/morbror Oa

• 7/9 Höst-tema (med anledning av årstiden som ska vakas in 12/9)
• 14/9 Pirat-tema (med anledning av pratasomenpirat-dagen 19/9)
• 21/9 Freds-tema (med anledning av fredsdagen)
• 28/9 Baknings-tema (med anledning av kanelbullens dag 4/10)
  
• 5/10 Huvudbonads-tema (med anledning av den galne hattmakarens dag 6/10)
• 12/10 Gay-tema (med anledning av kommaut-dagen 11/10)
• 19/10 Språk-tema (med anledning av ordboksdagen 16/10)
• 26/10 Döden-tema (med anledning av CAPSLOCK-DAGEN 22/10 och halloween / alla helgons dag 31/10)
  
• 2/11 Pappa-tema (med anledning av fars dag 8/11)
• 9/11 Extrem-tema (med anleding av rekord-dagen)
• 16/11 Juridik-tema (med anledning av domsöndagen 22/11)
• 23/11 Kommunism-tema (med anledning av köpfria dagen 25/11)
• 30/11 Ninja-tema (med anledning av ninjans dag 5/12)
  
• 7/12 Uppfinnar-tema (med anledning av Nobel-dagen 10/12)
• 14/12 Jul-tema (Hur skulle man annars kunna få sålt en boxer i porslin i naturlig storlek?)

Banansång

Som vi tidigare har nämnt fyller Lennart Hellsing nittio år i år. Igår, mer specifikt. Och det senaste avsnittet av K special, som sändes just igår, handlar om honom.

Idag firas fruktens dag och det i kombination med Lennart Hellsing motiverar mig att dela med mig av den här texten:

Om bananer hade mun och hade tunga
Skulle du få höra små bananer sjunga
Men nu har dom varken munnar eller tungor
Och förresten inte heller några lungor

Om bananer hade öron till att höra
Men se höra kan bananer inte göra
Om dom sover skall du inte tro dom vaknar
Fast du skriker i dom öron som dom saknar

Alla skogens fåglar skulle sitta stumma
Om bananer skulle börja slå på trumma
Slå på trumma slå på trumma men vadå med?
För bananer har ju ingenting att slå med

Om bananer hade ben men dom har inga
Därför får du aldrig se bananer springa
Om dom kunde springa sprang dom hela dagen
För att slippa åka kana ner i magen

Tanken på bananer som faktiskt kan göra allt det där som Lennart Hellsing påpekar att bananer inte kan, skulle kunna bli en bra grund för en skräckfilm.

Nu är det förresten rätt säkert att säsong 4 av Du är inte klok barnboken sätter igång den sjunde september. Vi har börjat fundera över teman till de olika programmen. Troligen dyker en preliminär lista upp i näst blog-inlägg.

Tjenare och mors!
/Morbror Oa

Minus och Stora Världen

Säsongens sista program sammanföll med tredje måndagen i maj. Det vill säga Mirakelmåndagen. Därför hade vi superhjältetema. Vi recenserade några böcker som handlade om superhjältar eller liknande och några som inte gjorde det, men som hade titlar som hade kunnat funka bra som superhjältenamn enligt en välbekant nomenklaturkonvention: Fågelmannen, Sälflickan, Buffelkvinnan, Gycklarpojken och Stjärnflickan.

I höst kommer vi med nya program. Och det påståendet får förstås var och en av er att fråga vad ni ska göra med hela sommaren. Och då svarar jag att förutom att bada och äta jordgubbar och gömma sig under maskrosorna, så kan man ju sätta sig vid en dator någon gång ibland. Och då inte bara för att läsa denna blog, utan också för att kika in den i skrivande stund alldeles nya Facebook-gruppen KRYSTPLATT KACSNUTT.

Vad är det för snabla namn på en grupp? frågar sig genast en ansenlig klase människor, men människor som har läst Sven Nordqvists Minus och Stora Världen tenderar att höra till en annan klase.

"Du vill väl ha en vimpel" sa han medan han applåderade sig själv med två
händer. Och innan Minus hann svara höll de två andra händerna upp en vimpel där
det stod KRYSTPLATT KACSNUTT."Här har du en vimpel. 'Fyrbäbblans Fanclub' står
det på den. Snyggt va?"

Fyrbäbblan är en intressant varelse som beskrivs lite tidigare i boken.

Rätt som det var hörde Minus att det kom någon springande bakom honom och ropade
gällt: "Hej grabben! Vänta lite ska jag visa dig något!" Jisses! Det var en
fyrbäbbla! Sådana hade han träffat förr. De var inte farliga, men de var
tjatiga. Skulle alltid skryta och visa sig bäst. "Hej du grabben! - Hej, hej. -
Kul att träfas - Hej du. Jättetrevligt!" babblade fyrbäbblan och sträckte fram
alla fyra händerna. De har nämligen fyra armar och fyra ben och fyra huvuden."

Denna fyrbäbbla är alltså inte unik i Minus' värld. Det finns fler, och även om de kanske inte är så vanliga, så är detta inte första (och troligen inte heller andra) gången Minus träffar en. Han har en bestämd uppfattning om hurudana fyrbäbblor är till sättet. Om det är en fördom från Minus sida eller om det faktiskt är fyrbäbblornas ofrånkomliga natur att vara tjatiga, skrytsamma och bekräftelsesökande, tydliggörs inte. Några fler fyrbäbblor syns inte till i boken (och så vitt jag vet ej heller i några andra böcker).

Det mål Minus har i berättelsen är att bege sig till Stora Världen. För honom, liksom för flera av de personer han träffar på sin resa, är Stora Världen ett konkret geografiskt begrepp. Han frågar vid upprepade tillfällen om vägen till Stora Världen och får så småningom veta att man kommer dit genom att följa en väg som kantas av gula stenar. Efter hundra stenar är han framme. Problemet är att vägen delar sig ibland och gula stenar finns åt alla riktningar. Vid varje vägskäl måste han fråga någon om den fortsatta vägen. Även vid sista vägskälet träffar han någon, men då glömmer han bort att fråga och blir således tvungen att chansa. Han fortsätter räkna stenarna men kommer aldrig till hundra innan de tar slut. Och då är han hemma vid sitt eget hus. Då bestämmer han sig för att skjuta upp sin tur till Stora Världen till en annan dag.

När Minus tittar ut genom sitt fönster på bokens sista sida, kan han inte se några gula stenar (men han vet ju att de finns där). Så vad har hänt? Jo, Minus har gått hemifrån med Stora Världen som destination. På vart och ett av de tio första uppslagen i boken träffar han en person (eller en grupp personer, som till exempel de tre vise männen) som har en stark koppling till ett specifikt tal. (Fyrbäbblan dyker alltså upp på det fjärde uppslaget.) Från var och en av dessa tio aktanter får (eller tar) Minus ett föremål. Från och med det elfte uppslaget börjar han göra sig av med föremålen genom att ge bort dem till olika personer (som inte har så mycket med några specifika tal att göra). När han kommer hem igen har han lika många saker som när han gick hemifrån. Och några gula stenar syns inte till... som sagt.

Vi har alltså anledning att ifrågasätta berättelsens modalitet. Har allt det här som hänt verkligen hänt? Eller har det bara hänt i Minus' fantasi? Eller är det en blandning av verklighet och fantasi? Ja, att Minus har gått ut på promenad finns det väl ingen anledning att betvivla. Men var han på denna promenad med om allt han var med om? Förekomsten av häxor, jättar och andra underligheter kan få många att tvivla. Men hur är det med fyrbäbblor?

Till skillnade från häxor och jättar, är fyrbäbblor inte ett fenomen som har etablerats genom hundratals år av tidigare berättelser. Likväl påstås det att Minus har mött fyrbäbblor förr. Det (ur vårt perspektiv) paranormala började alltså inte i och med att Minus gav sig iväg mot Stora Världen. Redan innan hade han träffat på fyrbäbblor. Men när? Och var? Och var det någon mer med och såg det? Känner Minus' mamma till att det finns fyrbäbblor? Eller skedde dessa tidigare konfrontationer, precis som bokens huvudsakliga berättelse eventuellt gör, i Minus' fantasi?

Boken ger inget tydligt svar på sådana frågor, och det är troligtvis författarens avsikt. Om det är fråga om fantasi eller verklighet är fritt för tolkning. Dubitativ modalitet kallas det, om jag inte missminner mig.

ABC

I måndags inföll Star Wars -dagen och det uppmärksammande vi med en rymdspecial. Böckerna (inklusive dem jag hade lånat på biblioteket) tog Pappa Blipblip med sig hem, så dem kan jag inte skriva mycket om. Ett och annat konstaterande gjorde vi i alla fall i programmet. Som att Rasmus Nalle är lite mer teknologiskt realistisk än Barbapapa. Det vill säga: När Rasmus Nalle bygger en rymdraket misslyckas han... första gången.


Idag blir det inget program, eftersom... det inte blir något program idag. Därför kan vi åter känna oss lättade över att det finns fler radiokanaler och att det går program på dem också. Och dagens avsnitt av P4 Extra gästas av Lennart Hellsing. Han fyller nittio år snart.

1945 visade sig både Pippi Långstrump och Mumintrollet för allmänheten för första gången. Och det var också då Lennart Hellsings första bok kom ut. Sedan dess sägs han ha åstadkommit ett tresiffrigt antal böcker till.

I huset jag befinner mig i nu, kan hans sånger hittas i flera böcker. Dessutom hittas två Pixi-böcker i vilka han har sammanställt ett antal barnramsor. Men den enda bok jag hittar här som innehåller Lennart Hellsings egna verser och inga andra, är ABC.


I boken föräras varje bokstav i alfabetet en rimmad vers på fem rader (utom Q som får nöja sig med två rader och W som inte får vara med över huvud taget) men vilken rad som rimmar på vilken tillåts variera. Att en vers hör ihop med en specifik bokstav innebär inte att bokstaven förekommer många gånger i versen, men att den inleder den. I gengäld kompletteras varje sida med en allitteration på den aktuella bokstaven, samt en liten samling av bilder av föremål som börjar på bokstaven.

Att författaren inte allitererar de huvudsakliga verserna beror knappast på att han prioriterar en handling. Det som händer i verserna är nämligen mest absurditeter som styrs utav rimorden. Illustratören Poul Ströyer har fått tolka detta så gott han kan. Och han har till och med lyckats att (med eller utan hjälp från textförfattaren) lista ut vad som menas med:

Lappricka Pappricka vart bär det hän
på ben utan knän genom skog utan trän?
-Till en stad utan hus
med en sol utan ljus
för att köpa min farfar en dosa snus!

Mycket handling finns som sagt inte i boken, men en hel del intratextualitet har författaren kostat på sig. Vi träffar till exempel på Daniel Doppsko, Krakel Spektakel, Opsis Kalopsis, Petronella och ännu fler figurer som har synts till i andra verk av Lennart Hellsing.

Många av verserna är bekväma att läsa, men andra har en lite knepigare rytm. Vill man veta hur de ska (eller kan) läsas, får man väl titta på PennFilms animerade version av boken.


Nästa måndag är det Mirakelmåndagen. Det vet jag inte riktigt hur vi ska uppmärksamma. Kolla in programmet, så får du se... eller... höra... heter det ju.

Grattis, Totte!

Inte är vi det enda radioprogrammet som gärna pratar om barnböcker. Senaste delen av Snittet i P1 uppmärksammar till exempel Tottes 40-årsdag (ungefär 36 minuter in i programmet).

Vad innehåller du detta program som gör det till ett program värt att skriva löpsedlar om? Jo, en nakenchock! Det är i samband med denna som det tydliggörs att "Totte och Malin är olika för när Totte blir stor, ska han bli pappa och när Malin blir stor, ska hon bli mamma."

Likväl hävdar böckernas författare Gunilla Wolde att Totte "är det lilla barnets figur. Han växer aldrig." Så fast han har funnits i fyrtio år har han inte blivit stor, och det där om att han ska (eller ens kan) bli pappa verkar inte vara sant.

Så där, ja. Nu har jag hittat en dramaturgisk lucka. Nu är jag stolt.

På onsdag är det romernas nationaldag, så vi har en fundering om zigenar-tema på måndag. Men det har inte varit så lätt att hitta temaenliga bilderböcker, så det kanske blir påsk-tema i stället... eller inget tema alls. Nå, bokförslag mottages tacksamt.

Vi hörs...
/Morbror Oa

Kalle Anka i vilda västern

Med anledning av NAFS(k):s nationaldag i fredags, bestämde vi oss för att låta dagens program ha Disney som tema. Kanske inte så mycket Walter själv som de karaktärer och berättelser som hans företag med varierande omsorgsnivå har kräkt ur sig genom åren.

Således packade jag en gul tygkasse med böcker märkta "Walt Disney's Klassiker", "Walt Disney's Stjärnböcker", "Walt Disney's Sagoteater" (och "Walt Disney's Musiksaga" som serien senare bytte namn till), "Kalle Ankas Bokklubb", "Piff & Puff -böckerna" samt "Disney's Sagoböcker".

När jag och Pappa Blipblip (eller vad det nu är han kallar sig nu för tiden) kom till studion kunde vi snart konstatera att maskinerna inte var på vår sida idag. Så det blev inget program. Detta, ska jag tydliggöra, hade inget som helst med tekniska problem att göra. Studentradion i Växjö har nämligen aldrig tekniska problem. Att programmet ställdes in berodde helt på strejken i von Ankas skateboard-fabrik. Det står på Internet, så det är sant.

Om det hade blivit ett program, hade jag i alla fall recenserat Kalle Anka i vilda västern och Nalle Puh och I-ors svans. Nu när det inte blev det... tänker jag i alla fall skriva några ord om en av dem.

Kalle Anka i Vilda västern (Donald Duck, lost and found) ingår i serien Walt Disney's Stjärnböcker. Boken är tryckt 1969, skriven av Carl Buettner och illustrerad av Bob Grant och Bob Totten. Det mest intressanta är kanske att översättningen är gjord av Erna och Gösta Knutsson. Fast boken blir ju inte bra för det.

I bokens början befinner sig Musse Pigg och Kalle Anka på en flotte och den allra första meningen lyder "Kalle Anka var ivrig att hoppa i land på Tom Sawyers ö." Och det gör han också. Musse vill titta noga på allt de går förbi, men Kalle springer vidare och försvinner (lost).

Nu frågar man sig: På vilket sätt är detta Tom Sawyers ö? Var är Tom? Och varför springer det omkring en massa snorungar överallt?? Jag gissar snart att historien, fast det är utelämnat av texten, utspelar sig på Disneyland. Googlande efter "tom sawyers ö" styrker denna teori.

Historien fortsätter med att Musse letar efter Kalle. Vid ett fort träffar han Långben (iklädd davycrockettmössa) med vars (föga imponerande) hjälp, han listar ut att Kalle har gått till indianerna. De båda blir förskräckta, men Långben laddar sitt gevär som förberedelse för att bege sig till indianlägret och rädda Kalle. Men innan de hinner någonstans närmar sig en fjäderskrud som, när den kommer närmre, visar sig bäras av Kalle (found).

Det som har hänt hos indianerna är alltså att Kalle har utnämnts till hövding. Se'n kan han visst gå sin väg igen, men tvingas släpa omkring på en massa tunga fjädrar. Och där är boken slut.

Vad har hänt egentligen?? Ungefär ingenting. Kalle och Musse semestrar på Disneyland. (Jag tolkar det som att Långben jobbar där eller något liknande.) Och Kalle blir indianhövding. Men varför??? Det får vi aldrig veta. Och dessutom... Äh! Det här var helt enkelt ingen särskilt bra bok.

Nalle Puh och I-ors svans tyckte jag bättre om, men jag nöjer mig med att konstatera det. Någon utförligare recension om den blir det inte. Inte idag i alla fall.

Inte heller tänker jag låta detta inlägg innefatta de reflektioner över Kalle Ankas Bokklubb som jag annars hade tänkt få med i programmet om det hade sänts. De reflektionerna hade i så fall lett in på att Pappa Blipblip gjorde en recension av Pingvinen som alltid frös... men det kan vi ju fortfarande hoppas att han ska göra.

Med vänliga kvackningar...
/Morbror Oa