Säsongens sista program sammanföll med tredje måndagen i maj. Det vill säga Mirakelmåndagen. Därför hade vi superhjältetema. Vi recenserade några böcker som handlade om superhjältar eller liknande och några som inte gjorde det, men som hade titlar som hade kunnat funka bra som superhjältenamn enligt
en välbekant nomenklaturkonvention: Fågelmannen, Sälflickan, Buffelkvinnan, Gycklarpojken och Stjärnflickan.
I höst kommer vi med nya program. Och det påståendet får förstås var och en av er att fråga vad ni ska göra med hela sommaren. Och då svarar jag att förutom att bada och äta jordgubbar och gömma sig under maskrosorna, så kan man ju sätta sig vid en dator någon gång ibland. Och då inte bara för att läsa denna blog, utan också för att kika in den i skrivande stund alldeles nya Facebook-gruppen
KRYSTPLATT KACSNUTT.
Vad är det för snabla namn på en grupp? frågar sig genast en ansenlig klase människor, men människor som har läst Sven Nordqvists Minus och Stora Världen tenderar att höra till en annan klase.
"Du vill väl ha en vimpel" sa han medan han applåderade sig själv med två
händer. Och innan Minus hann svara höll de två andra händerna upp en vimpel där
det stod KRYSTPLATT KACSNUTT."Här har du en vimpel. 'Fyrbäbblans Fanclub' står
det på den. Snyggt va?"
Fyrbäbblan är en intressant varelse som beskrivs lite tidigare i boken.
Rätt som det var hörde Minus att det kom någon springande bakom honom och ropade
gällt: "Hej grabben! Vänta lite ska jag visa dig något!" Jisses! Det var en
fyrbäbbla! Sådana hade han träffat förr. De var inte farliga, men de var
tjatiga. Skulle alltid skryta och visa sig bäst. "Hej du grabben! - Hej, hej. -
Kul att träfas - Hej du. Jättetrevligt!" babblade fyrbäbblan och sträckte fram
alla fyra händerna. De har nämligen fyra armar och fyra ben och fyra huvuden."
Denna fyrbäbbla är alltså inte unik i Minus' värld. Det finns fler, och även om de kanske inte är så vanliga, så är detta inte första (och troligen inte heller andra) gången Minus träffar en. Han har en bestämd uppfattning om hurudana fyrbäbblor är till sättet. Om det är en fördom från Minus sida eller om det faktiskt är fyrbäbblornas
ofrånkomliga natur att vara tjatiga, skrytsamma och bekräftelsesökande, tydliggörs inte. Några fler fyrbäbblor syns inte till i boken (och så vitt jag vet ej heller i några andra böcker).
Det mål Minus har i berättelsen är att bege sig till Stora Världen. För honom, liksom för flera av de personer han träffar på sin resa, är Stora Världen ett konkret geografiskt begrepp. Han frågar vid upprepade tillfällen om vägen till Stora Världen och får så småningom veta att man kommer dit genom att följa en väg som kantas av gula stenar. Efter hundra stenar är han framme. Problemet är att vägen delar sig ibland och gula stenar finns åt alla riktningar. Vid varje vägskäl måste han fråga någon om den fortsatta vägen. Även vid sista vägskälet träffar han någon, men då glömmer han bort att fråga och blir således tvungen att chansa. Han fortsätter räkna stenarna men kommer aldrig till hundra innan de tar slut. Och då är han hemma vid sitt eget hus. Då bestämmer han sig för att skjuta upp sin tur till Stora Världen till en annan dag.
När Minus tittar ut genom sitt fönster på bokens sista sida, kan han inte se några gula stenar (men han vet ju att de finns där). Så vad har hänt? Jo, Minus har gått hemifrån med Stora Världen som destination. På vart och ett av de tio första uppslagen i boken träffar han en person (eller en grupp personer, som till exempel de tre vise männen) som har en stark koppling till ett specifikt tal. (Fyrbäbblan dyker alltså upp på det fjärde uppslaget.) Från var och en av dessa tio aktanter får (eller tar) Minus ett föremål. Från och med det elfte uppslaget börjar han göra sig av med föremålen genom att ge bort dem till olika personer (som inte har så mycket med några specifika tal att göra). När han kommer hem igen har han lika många saker som när han gick hemifrån. Och några gula stenar syns inte till... som sagt.
Vi har alltså anledning att ifrågasätta berättelsens modalitet. Har allt det här som hänt verkligen hänt? Eller har det bara hänt i Minus' fantasi? Eller är det en blandning av verklighet och fantasi? Ja, att Minus har gått ut på promenad finns det väl ingen anledning att betvivla. Men var han på denna promenad med om allt han var med om? Förekomsten av häxor, jättar och andra underligheter kan få många att tvivla. Men hur är det med fyrbäbblor?
Till skillnade från häxor och jättar, är fyrbäbblor inte ett fenomen som har etablerats genom hundratals år av tidigare berättelser. Likväl påstås det att Minus har mött fyrbäbblor förr. Det (ur vårt perspektiv) paranormala började alltså inte i och med att Minus gav sig iväg mot Stora Världen. Redan innan hade han träffat på fyrbäbblor. Men när? Och var? Och var det någon mer med och såg det? Känner Minus' mamma till att det finns fyrbäbblor? Eller skedde dessa tidigare konfrontationer, precis som bokens huvudsakliga berättelse eventuellt gör, i Minus' fantasi?
Boken ger inget tydligt svar på sådana frågor, och det är troligtvis författarens avsikt. Om det är fråga om fantasi eller verklighet är fritt för tolkning. Dubitativ modalitet kallas det, om jag inte missminner mig.
Gösta Knutsson sommarpratar inte i år, och det har nog ganska mycket att göra med att han är död. Men så länge han levde var han en väldigt flitig sommarvärd. Fyrtiotvå sommarprogram gjorde han. Hur kunde han hinna det mellan 1959 och 1973? frågar någon förvirrat efter att ha räknat ut en subtraktion på rutat papper. Men det hela förklaras med att det under de första åren programmet sändes var fullt brukligt att samma person höll flera program under samma sommar. 1961 fick man till exempel höra Gösta tio gånger om man höll radion igång. Sju år senare hade han dragit ner till ett program.
