Du är inte klok barnboken

Bokmässa, fyrbäbblor, Facebook och Pippi

2011-11-18T03:30:00.000+01:00

På tiden att det bloggas lite igen. Vad har jag att säga den här gången? Jo...

För det första så har Krystplatt Kacsnutt skaffat en Facebook-sida. Ja, alltså inte en grupp. Det är gammalt. Nu har vi en sida. Ni, vet en sådan som man kan gilla. Så gör det! Där dyker saker upp oftare än på bloggen. Alltså: Gå till http://www.facebook.com/barnboken och gilla-klicka, så får du koll på saker vi sysslar med och tycker är intressanta!

En grej vi har påbörjat på Facebook-sidan är en samling av fyrbäbblor. Än så länge finns där två stycken. Sven Nordqvists ursprungliga, och den här som jag har ritat:

Nu är uppmaningen till dig förstås att hjälpa oss att utöka samlingen. Gör en egen fyrbäbbla i din egen stil med precis vilken teknik du vill, och visa resultatet för oss!

För det nästa, så är det dags för Kronobergs Bokmässa på lördag. Jag kommer att vara där för såväl Krystplatt Kacsnutt som Svenska Superserier och Berättelser från Trakten. Klockan ett ska jag sätta mig i en röd soffa och säga intelligenta saker om sagor och fantasy. I övrigt lär jag främst sitta bakom ett bord och sälja serietidningar. Mer information om mässan finns på http://www.vaxjo.se/bokmassa

För det sista, så läste jag nyligen Pippi Långstrump går ombord, och tänkte att den här boken kan det ju finnas saker att ~~säga~~ blogga om. Men så tänkte jag även att jag först också skulle läsa tredje boken. Det har jag inte kommit till ännu. Och nu efter Eske Wollrads uttalanden har en hel hög människor redan hunnit driva sig till att säga ett och annat om Pippi. Som vanligt, när det gäller åsikter som yttras på Internet, har det sagts både kloka och dumma saker. Fast det verkar som att de flesta är överens i det här fallet, oavsett om de är kloka eller dumma. När jag har läst Pippi Långstrump i Söderhavet, ska jag fundera över om jag har något att tillägga.

På lördag ses vi i Växjö Stadsbibliotek.
/morbror Oa

Kulturhuset i Stockholm och biblioteket i Växjö

2011-07-22T19:55:00.000+02:00

Sedan mitt senaste inlägg har jag hunnit besöka landets största seriefestival. Alltså Small Press Expo på Kulturhuset i Stockholm. Har det någonting med barnböcker att göra då? Jo, det finns faktiskt inte bara en, utan även en annan serieskapare som också sysslar med barnböcker. Och jag träffade några sådana.

Att jag skulle träffa illustratören till Herbert & tidsmaskinen (en bok vi funderade på att ha med i vårt uppfinnarprogram (som är inspelat, men ännu ej redigerat) men som vi beslöt att spara till ett program med tiden som tema) var lite oväntat. Att jag skulle träffa killen som spelade Godzilla i spexet Elisabeth av Västgöta Nation i Uppsala var ett snäpp oväntatare. Men det som var oväntatast av allt var att det skulle visa sig att de båda var samma person. Det vill säga Jonas Anderson. Han var vänlig nog att ge mig ett signerat exemplar av sin bok Monster på vita duken (som vi kan få anledning att återkomma till i samband med vårt tänkta skräckavsnitt). Dessutom bidrog han (och många andra av festivalens besökare) till författandet av Ninja Rövardotter, som jag hade tagit med mig.

En annan barnbok jag inskaffade och fick signerad var Den flygande kaninen och jätteapan av Johan Wanloo. Att jag köpte just den berodde på att författaren hävdade att det var den bästa i serien. Jag hade en fundering om att skriva en recension om den, men frustreras för mycket av att jag saknar första delen. Boken jag köpte får mig ju att undra om den flygande kaninens ursprung... och om det kanske är så att man får veta något därom i den första boken. Det ska jag ta reda på någon dag.

Men den här gången var det alltså något annat jag tänkte skriva om. Har det något med årstiden att göra, kanske? Nä, det har det inte. Även om jag faktiskt skulle kunna slänga ur mig några åsikter om årets sommarlovsprogram, reflektera över varför sommarlovsteatern envisas med att byta namn hela tiden, eller tipsa om att Barbro Lindgren sommarpratar den trettioförsta i denna månad, så var det faktiskt ytterligare en annan grej som drev mig till att skriva ett blog-inlägg just nu.

Jag såg nämligen en liten utställning på Växjö Stadsbibliotek, och tänkte att den kan man ju passa på att tipsa om medan den fortfarande pågår. Utställningen heter När tidens tand blir en nagel i ögat och handlar om barnböcker på teman som anses vara tabu. Vissa av ämnena är, trots tabustatus, ganska vanliga i barnböcker. Vi har ju själva fått ihop en hel trave böcker om döden och vet att det finns många fler. Inte så konstigt, eftersom ämnet i fråga alltid har varit ofrånkomligen aktuellt för alla människor i alla kulturer överallt. Andra ämnen har det traditionellt inte funnits några barnböcker om, fast det har kommit fler och fler på sistone. Exempelvis hade vi med utställningens utbud kunnat utöka litteraturlistan till vårt gay-avsnitt en aning. Ytterligare andra ämnen verkar ha en tendens att bli mer och mer tabu efter hand. Bland annat hänvisas det till Pija Lindenbaum som berättar om en bild i Else-Marie och småpapporna som hon aldrig skulle ha vågat göra nu. Redan på 90-talet blev bilden censurerad i Amerika. Författaren ombads göra en ny bild där bokens huvudpersoner i stället för att vara nakna i ett badkar, iklädda baddräkter skulle bada i en simbassäng. Om hon mellan gapskratten lyckades åstadkomma den efterfrågade bilden, eller om den nya världen fick nöja sig med en snäppet bildfattigare utgåva av Else-Marie and her seven little daddies har jag inte fått klart för mig.

Utställningen består av en samling böcker om de berörda ämnena (Några av böckerna ligger i en hög på ett bord tillsammans med några

böcker om leksaker från dåtiden (vilket beror på att det precis bredvid finns en (också väldigt intressant) utställning om just sådana).) samt en vägg prydd med ett tidningsurklipp och några papper som presenterar ämnena i fråga. Det sista pappret nämner också några ämnen som utställningen inte riktigt hunnit gå in på. Bland annat frågas det om stympningsscenerna i bröderna Grimms Askungen (Aschenputtel) någon gång har illustrerats ordentligt. Det närmsta jag hittar är Joanna Rubin Drangers version (Hennes bok Askungens syster och andra sedelärande berättelser innehåller ett flertal olika mer eller mindre askungerelaterade serier. Bland annat den vars namn ingår i titeln på boken, och en annan som är en nyillustrering av bröderna Grimms version av sagan (i Britt Gerda Hallqvists översättning). Det är den senarenämnda jag syftar på.) där ingreppet faktiskt visas, men tolkat på ett mindre traditionellt sätt. Det är inte styvsystern själv som stympar sin fot, utan mamman, som på bilden är iklädd läkarmundering. Det verkar sannerligen som att den här sagan är ytterst aktuell i denna nutid.

Mitt budskap är: Behåll tår och hälar! Du är vacker som du är. Och utställningen finns kvar på biblioteket till trettonde augusti.

/morbror Oa

Det är en bok!

2011-03-02T17:13:00.000+01:00

När jag klev in på biblioteket idag fick jag syn på en bok. Det var Det är en bok! (It's a book). Mitt intresse fångades av att den var skriven av Lane Smith, och vidhölls av denna passage:

LJS: rrr! K? lol!
JIM: :( ! :)

Om det är bra eller dåligt att använda sådana uttryck i en bok, vet jag inte, men det är om inte annat intressant genom att (än så länge i alla fall) vara ovanligt.

Det visade sig förresten att han som skrivit boken inte alls är samma person som spelade Perry White i Lois & Clark, men när jag blev helt klar över den saken hade boken redan blivit läst.

Handlingen: En apa läser en bok och en modern åsna undrar vad det där är för något. Hur scrollar man? Hur styr man? Hur kopplar man upp sig? Hur loggar man in? Svaret på alla dessa frågor är att det gör man inte. Det är en bok.

Apan pratar med brunaktiga serifer och åsnan pratar med blå grotesker (Det brukar anses att serifer är lättast att läsa i tryckt text, medan grotesker är lättare att läsa på skärm. (Åtminstone när det gäller lågupplösta skärmar.)) Det finns en mus också, och den pratar med röda kapitäler. De har också serifer eftersom musen är på apans sida. (Den bor i apans hatt, och gör entré genom att lyfta på sagda hatt, som svar på åsnans fråga om var musen är. Den datorvane åsnan tänkte förstås på en annan sorts mus. (Det vill säga ett pekdon. Inte något annat med samma benämning som det är lätt att hitta bilder av på Internet.))

Eftersom varje figur har var sitt typsnitt behövs inga extra ord för att förklara vem som säger vad. Berättaren kan alltså rationaliseras bort, vilket leder till att orden blir rätt lagom många. Max fjorton per sida, och oftast betydligt färre. Men detta avbryts för en stund när apan visar åsnan hur boken ser ut på insidan:

"Arrrrrrrhhh!"
Long John Silver nickade.
"Då är vi alltså överens?"
Han lösgjorde sitt breda svärd och brast ut i ett vansinnesskratt:
"Ha! Ha! Ha!"
Jim stod som förstenad. Nu var hans sista stund kommen.
I fjärran såg han plötsligt - ett skepp! Ett brett leende spred sig över pojkens ansikte.

Tydligen är det alltså Robert Louis Stevensons Skattkammarön (Treasure Island) som apan sitter och läser. Åsnan tycker att det är för många bokstäver i boken och skriver därför om sidan enligt det inledande citatet.

Men till sist blir åsnan för nyfiken och blir sittandes med boken i flera timmar, och vill inte lämna tillbaks den till apan. När apan därför avser att gå till biblioteket, säger åsnan "Lugn, jag laddar ner den när jag är klar."

Jag fattar inte.

Varför ska man ladda ner boken när man är klar? Vad syftar åsnan på? Är det något nytt Internet-fenomen som jag inte hängt med på där man laddar ner saker när man är klar och detta leder till att man inte behöver lämna tillbaks saker till apan man lånat dem av? Och här satt jag och trodde att jag hade lite koll. Jag som till och med började twittra igår!

Eller är det författaren som inte har koll? Eller översättaren? Suzanne Öhman är faktiskt lite misstänkt. Hon använder ju ord som "texta". På svenska heter det väl ändå "essemessa"?!

Kan man vika hörnen på den?

Nej, det är en blog.

/morbror Oa

Cheshire Crossing

2011-02-28T23:51:00.000+01:00

Jag tänkte tipsa om en serie jag hittat i den världsvida väven. Det är kanske inte precis en barnserie, men är man intresserad av barnböcker finns vissa förutsättningar för att man ska uppskatta den. Vill du uppleva den innan du läser mina reflexioner kring den, ska du klicka här. Nu!

Serien i fråga heter Cheshire Crossing och är gjord av Andy Weir (som sedan tidigare är känd för serien Casey & Andy (som fakiskt inte är särskilt lik Cheshire Crossing, men likväl är oerhört skoj (om jag får säga vad jag tycker (och det får jag (ju))))). Scenen är en inrättning driven av Ernest Rutherford med hjälp av Mary Poppins och en kille som heter Lem (vilket enligt vad jag kunnat forska fram, tycks vara en förkortning för Lemuel Gulliver). Till denna inrättning kommer seriens huvudpersoner, tre flickor som träffar varandra för första gången och upptäcker att deras bakgrunder är väldigt lika. Var och en har bollats runt mellan olika mentalsjukhus sedan hon påstått sig ha besökt en annan värld. Deras namn är Wendy, Alice och Dorothy.

Ehm... Jaha, en Trollkarlen från Oz / Alice i Underlandet / Peter Pan -crossover-serie alltså. Den har jag bestämt hört talas om, tänker någon eventuellt. Men innan du får för dig saker ska jag tydliggöra att det finns mer än en serie som använder ovan nämnda tre flickor som huvudpersoner. Den mest kända är möjligen Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie. Bortsett från den uppenbara likheten, tycks Cheshire Crossing och Lost Girls inte ha särskilt mycket gemensamt. För det första är Lost Girls pornografisk. (Andy Weir har rent av sagt sig föredra att betrakta Lost Girls som CheshireCrossing-slash, eftersom Cheshire Crossing hann komma ut före Lost Girls. (Första delen av Cheshire Crossing kom ut en månad innan sista delen av Lost Girls.)) En annan skillnad gäller hur gamla de tre flickorna är. I Moores version har de alla olika åldrar. Det baseras delvis på när originalböckerna kom ut. Alice's adventures in Wonderland kom 1865, det vill säga fyra decennier innan Dorothy och Wendy sågs till för första gången, så att Alice är synligt äldre än de andra är inte så konstigt. Men att Wendy är äldre än Dorothy, måste så vitt jag kan lista ut vara Moores egen konstruktion. Weir har också tagit sig friheter när det gäller deras åldrar. Men han har i stället valt att göra dem jämngamla. Prologen till första delen av Cheshire Crossing utspelas 1904 och visar hur Alice hittas liggande på marken efter att ha varit försvunnen (till Underlandet får man förmoda) i sex dagar. Huvudhistorien börjar en sida och sex år senare.

Detta är inte det enda som skiljer Cheshire Crossing från sina förlagor. Weir lägger in en hel del egna idéer i historien. (Det hade ju blivit något mindre intressant om han inte gjorde det.) I hans version har till exempel var och en av de tre huvudpersonerna en egen magisk förmåga. Alice kan använda vilken spegel som helst för att förflytta sig till Underlandet (Författaren har här bestämt sig för att Underlandet och Spegellandet är samma land. Det låter konstigt så länge man anser att det finns något som heter Spegellandet, men är lättare att acceptera när man erinrar sig att originaltiteln på Alice i Spegellandet är Through the looking-glass, and what Alice found there och till skillnad från den svenska titeln alltså inte nämner namnet på platsen, men där emot hur Alice tog sig dit.) och Dorothy kan via "There is no place like..."-metoden teleportera sig till Oz och tillbaks igen (Om samma metod även duger för att ta sig till andra platser är ännu inte helt tydligt.) utan hjälp från några som helst ~~silverfärgade~~ röda skor. Skorna finns visst med (vilket också är något som skiljer från originalet, i vilket Dorothy blev av med skorna under hemfärden från Oz) och visar sig vara mycket användbara, men deras funktion är inte den Dorothy tidigare trott.

När det gäller de saker Weir inte har hittat på själv, verkar det som att han i allmänhet rättar sig efter filmerna till större del än böckerna. Kapten Krok saknar alltså sin vänstra hand. Oz har bara tre häxor. Och Peter Pan har fått för sig att det är en bra idé att klä ut sig till Robin Hood. Som den besserwiser jag är ägnar jag förstås en liten stund åt att störa mig på detta. Jag har ju läst böckerna och vet att de som bara sett filmerna inte har en aning om hur det gick till på riktigt! Likväl förmår jag inte vara opåverkad av filmversionerna, och när Krok gör entré i Cheshire Crossing undrar jag om han verkligen kan se ut så där. Det kan han förstås. Hjärter Dam är en annan figur vars utseende tydligt skiljer sig från Disneys tolkning. Men mer än att nämnda kapten och drottning inte ser ut som sina animerade motsvarigheter, reagerar jag på att de ser ut som varandra. Faktum är att nästan alla i serien är väldigt lika. Samma hakor, samma näsor, samma kroppsbyggnad. Detta leder inte till någon förvirring eftersom det är lätt att känna igen historiens olika personer på deras kläder, men visst hade det kunnat vara trevligt med lite variation. Med tanke på att Andy Weir har utnämnt sig själv till världens lataste serietecknare (även om jag själv nog snarare skulle nominera David Lynch eller Ryan North till den titeln) känns valet att använda dessa enhetliga utseenden rätt passande. (Tar jag inte fel är Cheshire Crossing gjord i Illustrator, vilket gör det ganska enkelt att återanvända grafik.)

En annan konsekvens av att vara världens lataste serietecknare, och en konsekvens jag sörjer betydligt mer, är att det inte har kommit någon ny del av serien sedan början av 2008. Efter att med fjärde delen ha avslutat det inledande äventyret, tröttnade Weir. Inte på historien, men på att göra bilder. Ett manus till del 5 (och gissningsvis en klase delar till) har han fått ihop, och han har dessutom lyckats anlita en tecknare, men tyvärr inte en tecknare som slutförde sin uppgift. Så att vi någonsin får läsa fortsättningen är tyvärr ingen självklarhet.

Detta tycker jag förstås är väldigt synd. Jag har glatt mig åt de första delarna och hoppas på att få glädja mig åt fortsättningen också. Och även om del 4 tog hand om de lösa trådarna från tidigare nummer, avslutade den med att dra fram ett knippe nya. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över hur seriens värld kommer att utvecklas. En serie som i grunden är en crossover kan enkelt fortsätta med sina crossover-fasoner. Kan man åka till Underlandet som Alice, till Oz som Dorothy och till Aldriglandet som Wendy, känns det inte långsökt att man också skulle kunna åka till Landet i Fjärran som Bosse, till Drömrike som lille Nemo, till Mumindalen som Susanna eller till Ingaria som en viss herr Jenkins. För övrigt kan man ju undra över diverse obesvarade (och för den delen oställda) frågor gällande exempelvis vad som hänt med Wendys bröder, eller var Ozma håller hus. (Hon är ju förresten inte den enda Oz-invånaren som frånvarar i serien, men kanske den vars frånvaro är påtagligast. (Jag lockas här att bjuda på en redogörelse för hur många Oz-böcker det finns, men bestämmer mig för att spara den till en eventuell annan gång.))

Får vi någon gång veta vad Andy Weir har för svar på dessa frågor? Inte vet jag, men jag tänker hoppas.
Klappa om du tror på älvor!

/morbror Oa

Tredje videoavsnittet: "En gång kommer vi också att bli historia"

2010-11-03T15:58:00.000+01:00

Så var det äntligen dags för vårt sextonde avsnitt. Det spelades in redan för nio månader sedan, men blev färdigredigerat först i förrgår. Att det tog just nio månader för det här programmet att bli färdigt hade ju känts mer passande om dess tema varit motsatsen till vad det nu är. Nu har i och för sig dessa motsatser vissa likheter. Födelsen och döden är förändringar. Stora och viktiga förändringar, skulle nog de flesta hålla med om. Men hur väl man än kan tycka att dessa motsatser hör ihop, ska vi i detta program nöja oss med att fokusera på den ena: Döden. Ett ämne som alltid förblir aktuellt. Vare sig du vill det eller inte.

Så där, ja. Då har vi lämnat döden bakom oss. Nästa gång blir vi arga. Eller våldsamma. Troligtvis lite av båda.

Med vänliga kondoleanser!
/morbror Oa

Höstdans

2010-09-12T16:20:00.000+02:00

Jag är en stor anhängare av högtiden höstvaka. Ska man fira alla andra årstider, så ska hösten minsann också få en högtid. Och hösten är faktiskt väldigt underskattad. Den ger oss vackra färger, frisk luft, sikt och en massa saker som går att äta. Och imorgon är den här. Den trettonde september börjar hösten och aftonen den tolfte använder man därför till att vaka. Till hösten säger man välkommen, och till sommaren säger man trevligt att träffas, hej då, vi ses efter våren. Vanligt är att man äter scones och spelar spel, men det viktigaste är att man vakar till midnatt och att man sjunger höstsånger. Ja, det finns faktiskt en hel del höstsånger. Jag har hunnit hitta hundraarton stycken. Men just nu nöjer jag mig med att ge er en:

Se hur löven virvlar i dans över marken!
Titta vad de lyser gyllenrött!
Jag vill dansa runt som ett litet löv i parken.
Länge dröjer det till dess jag blir trött.

Vita skyar fara och jaga varandra.
Kanske att de leka vill tafatt.
Låt oss virvla runt du och jag och så de andra,
dansa lätt omkring under rop och skratt.

Det blev Höstdans av Olga Wikström. Var så goda! Nu har ni åtminstone en sång att sjunga ikväll.

God höst!
/morbror Oa

Tove Jansson och Tomi Ungerer på tv

2010-08-25T23:33:00.000+02:00

Egentligen borde jag sova nu, men innan jag lägger mig ska jag väl kunna hinna med att tipsa er om de program om barnboksförfattare som Sveriges Television slängt kring sig på sistone.

Jag hade turen att ha tv:n på när två sådana visades i söndags respektive igår. Ni som inte såg programmen då, kan glädja er att de fortfarande kan beskådas vävledes. Klickar du här hittar du K special om Jean-Thomas Ungerer, och klickar du här når du Minnenas television med Mumin och havet i vilken Margareta Strömstedt besöker och intervjuar Tove Jansson.

Läggdags som sagt... God natt!
/morbror Oa

Tjugoåtta bloggar men inget forum

2010-07-30T17:19:00.000+02:00

I egenskap av en så'n där som bloggar om barnböcker borde man förstås hålla koll på alla andra som också bloggar om barnböcker... så att man inte missar det som är aktuellt. Jag har följt ett par av dem, men idag gick jag in för att hitta så många svenska barnboksbloggar jag kunde. (Barnboksbloggar på andra språk låtar jag bli idag. Kanske ska jag gå in mer på det en annan gång.)

När detta hittandet nu har genomdrivits kan jag presentera för er en alfabetisk (Valet av sorteringsmetod är en konsekvens av att jag upptäckte de flesta av dessa bloggar idag och ännu inte har hunnit sätta mig in i dem så väl att jag skulle kunna rangordna dem på något vettigt vis. En konsekvens av sorteringsmetoden är att Anna Dunér hamnar först i listan, men det kan hon allt få. Nå't ska man väl ha för att man har ett namn som börjar på A. Annars kan det inte vara så kul att ha det, tänker jag, eftersom det förmodligen leder till att människor vid upprepade tillfällen ringer till en av misstag.) blogtipslista på vårt ämne:

Tjugoåtta stycken har jag alltså hittat. Det är rätt många ändå. Ja, inte lika många som det finns om kläder, men det väntade vi oss kanske inte heller.

Men alla ni andra tjugosju... Hur ska jag hålla reda på er? Hur ska ni hålla reda på varandra? Hur ska ni hålla reda på oss? Jag vill ju prata med er! Vore det inte trevligt att få diskutera detta vårt gemensamma intresse (eller för den delen helt andra saker) med varandra? Jo. Det tycker jag i alla fall. Men låter detta sig göras genom tjugoåtta bloggar?

Ja, det kan det väl göra. Men det känns inte så smidigt alltid. Efter att ha hittat dessa tjugoåtta saknar jag fortfarande en sak. Det är inte en blog till. Dessa tjugoåtta (plus dem som förmodligen finns fast jag inte hittat dem) räcker nog ett tag. Det jag saknar är ett forum.

Om det finns plats för tjugoåtta bloggar om barnböcker borde det finnas tillräckligt med människor för att fylla ut ett forum. Så vad säger ni? Ska vi starta ett barnboksforum? Och var? Och hur? Och... så'nt...

Barnboksentusiaster i hela riket... Förenen eder ...eller så.
/morbror Oa

Post scriptum: Ni kanske undrar varför alla dessa länkar kommer just idag i stället för i förrgår eller om en månad. Jo, jag har ett själviskt motiv till det. Det är nämligen så att en av de ovan listade bloggarna har utlyst en tävling. Och utformningen av tävlingen är inte så korkad. Den fungerar nämligen så att man deltar i utlottningen av en bok om man sprider ordet om tävlingen. Det leder alltså till att ännu fler har möjlighet att delta i tävlingen... under förutsättning att de ger ännu fler ännu fler möjlighet att delta... och att hitta till bloggen. Genom att delta i tävlingen minskar man alltså sina chanser att vinna. Ja, det vill säga, inte i jämförelse med att inte delta i tävlingen. Deltar man inte i tävlingen är chansen att vinna ungefär 0%. Deltar man är chansen betydligt större. Nåja... Nu har jag länkat till tävlingen i alla fall, så har jag tur vinner jag Räven och Musen letar ny lya (Róka és Egér új otthont keres) av Boglárka Paulovkin. Har du tur så gör jag det inte.

Sommar i P1 2010

2010-07-29T12:16:00.000+02:00

Förra året inledde jag sommaren med att tipsa om vilka barnboksförfattare som ska prata klockan ett i P1 under årstiden. Varför jag inte gjort det i år, kan man fråga, men det leder ingenstans, för jag har inget bra svar. Men idag fick jag syn på att det är Pija Lindenbaums tur att prata och då kunde det ju vara läge att tipsa er om det. Hon pratar alltså klockan 13:00 och repriseras klockan 22:12.

Fler barnboksskapare att se fram emot är Birgitta Stenberg, den fjärde augusti och Niklas Rådström, den tjugoandra i samma månad. Eva Dahlgren har redan hunnit prata, men går att lyssna på igen om du går till lyssningsarkivet och letar dig till den tjugosjunde juni.

Vad har DÄIKB på gång nu då? Jo, jag håller på att redigera avsnitt 16 (som handlar om DÖDEN) och pappa Blipblip har lovat att blogga om Sagan om den perversa kaninen som dog. Det ser jag fram emot.

Badbollar med glass ska ni ha!
/morbror Oa

Rapport från Tillbakakaka

2010-06-29T01:07:00.000+02:00

Tillbakakaka-festivalen blev både av och underbar. Där fanns människor, där fanns mat, där fanns musik, där fanns bildkonst, och där fanns vi.

Ja, du förstod väl att jag skulle komma till det... I Galleri Fjällräkan hade ett bord ställts fram för att presentera KRYSTPLATT KACSNUTT och Du är inte klok barnboken.

Som bilden visar (eller hade visat om den inte vart så suddig) bjöd vårt bord en beskrivning av programmet, en förvarning om lördagkvällens workshop, en hög med spelkort samt boken Ninja Rövardotter.

Bokens omslag skymtades redan i DÄIKB #15. Hade vi nu också äntligen skrivit boken för att låta festivalens alla besökare läsa den?

Nej, det hade vi inte. Vi hade bara en bok med ett omslag och en uppmaning om samarbete. Och till vår glädje tog festivalbesökarna denna uppmaning till sig. Efter hand som Tillbakakaka fortskred fylldes Ninja Rövardotter av allt fler bilder och ord, och nu är den... långt ifrån färdig. Boken har ännu gott om plats för mer. Men det ordnar vi efter hand. Tack alla som har bidragit hittills!

Workshop? Ja. Visst hade vi en sådan också. Klockan nitton om lördagen samlades mänskligheten i galleriet för att få vara med om bilderboksmakarworkshop. Deltagarna delades in i grupper. I varje grupp fanns en illustratör och en textförfattare. Arbetet med böckerna började med att de oberoende av varandra fick skapa i exakt en minut. Först därefter fick man se sin medarbetares alster. På det viset fick man plötsligt en lite vidare uppfattning om vad den bok man höll på att tillverka egentligen skulle handla om, och denna uppfattning kunde man använda sig av när klockan startade igen... och igen... och igen... tills det slutligen var dags att montera samman alla bilder och all text till en bok, och om man så ville, komplettera med mer text och fler bilder. Det hela resulterade slutligen i nio nya spännande bilderböcker: Potatiskriget (Elin Sandberg / Ross Linscott), Sagan om den magiska lådan (Ronja Malachowska / Jon Jönsson), The Fredde History ...Om jag vore... (Gustav Karlsson / Jonas Hedström), Myggan Mirres hus (Gunnar Carlström / Anders Ragnarsson), Val och kärlek (Jonathan Eklund / Fredrik Vallström), Det magiska (Matilda Hildingsson / Mikael Jonsson), The story about Emily and Jenie (Prudence Tushabomwe / Lina Svensson), Det stora oväsendet (Emma Höglund / Niklas Edvall) och Sagan om den perversa kaninen som dog (eller inte...) (Anders Axelsson / Hanna Svensson).

Vad ska nu göras med alla dessa böcker? Ja, det finns det lite lösa planer på. Vi har inte riktigt bestämt det än, men med undantag för The story about Emily and Jenie (som författaren tog med sig hem) har vi tagit hand om allihop, så räkna helt enkelt med att saker kommer att göras! Gissningsvis kommer några behandlas här i bloggen, några i ett radioavsnitt och några i ett videoavsnitt. Mer detaljer om hur och när... får du inte nu. Där emot ska du genast få se hur omslagen ser ut:

Har du en idé om vad som ska göras härnäst, får du gärna höra av dig...

Festivaliska kramar...
/morbror Oa

DÄIKB åker på festival

2010-06-15T17:16:00.000+02:00

Kära, Internet!

Idag sitter jag och lyssnar på förrförra veckans Felicia. Nina Ramsby letar bland gamla och nya barnlåtar och lyckas hitta en del sköna stycken.

Det var mest ett allmänt barnkulturellt tips till dig. Jag tänker inte ge så mycket reflektioner om musiken i programmet idag.

I stället ska jag gå över till att ge ett annat tips: På fredag och lördag äger Tillbakakaka-festivalen rum i Växjö. Och Du är inte klok barnboken kommer att vara där. Klockan 19:00 lördagen den 19/6 2010 kommer jag och pappa Blipblip att hålla en workshop i Öjaby Scoutstuga. Vill du skapa bilderböcker tillsammans med andra festivalbesökare, så kom dit!

Och vill du det inte, kan du komma dit ändå. Det händer nämligen en massa annat skoj på festivalen också. Själv kommer jag till exempel att uppträda både med Tveksamma Tvåan och med Teater Tufvan.

Det var bara det.
Vi ses i helgen!

/morbror Oa

Andra videoavsnittet: "A ninja's work is never done"

2010-05-13T22:36:00.001+02:00

Så var det äntligen dags för det andra videoavsnittet i ordningen. Vi kan i det konstatera att en ninjas arbete aldrig blir klart. Men det gör vi inte. Därför går jag i stället in mer på det resonemanget textledes.

Slutsatsen är inte alldeles obesläktad med den vi gjorde i vårt program med rymdtema. Alltså att rymden är inget ställe man hamnar på i första taget. Det tar ett tag att bli astro/cosmo/taiko-naut. Nicke Nyfiken, Barbapapa, Rasmus Nalle och herr Gris har alla lyckats, men inte utan att först ha genomgått en rad andra prövningar. Denna observation fick oss att inse att det någonstans förmodligen finns ett bortglömt arkiv av barnböcker med titlar som Neil Armstrong får en cykel, Neil Armstrong blir mjölnare, Neil Armstrong hjälper brevbäraren, Neil Armstrong och det stora ovädret, Neil Armstrong drömmer om tivoli, Neil Armstrongs nya hus, Neil Armstrong möter fru Strömming och Neil Armstrong räknar från 1 till 100.

Att bli ninja är inte samma sak som att bli astronaut. För det första är det betydligt färre personer som blir ninjor. (Som synes i det nedan inbäddade videoavsnittet hittade vi bara två exempel.) Även om det tar ett tag att bli astronaut, så kan man vara rätt säker på att om man håller på tillräckligt länge och testar olika saker på olika platser så kommer man förr eller senare att hamna i rymden.

Ninja blir man där emot direkt, om man blir det över huvud taget. Och sedan fortsätter man med det. Böcker om ninjor får uppföljare. Det gäller om ninjorna är katter. Och i allra högsta grad gäller det om ninjorna är sköldpaddor. Fler böcker. Fler tidningar. Fler filmer. Det fortsätter och fortsätter. A ninja's work is never done.

Det var vårt femtonde avsnitt, det. Och när du har sett det, har du fått veta mer om ninjor. Och om rosa monster. Du har också fått veta vilka som vann ~~den eviga~~ kampen mellan ninjor och pirater. Därmed skulle man ju kunna tro att det var färdigpratat om dylika, men var man uppmärksam under programmet vet man bättre, ty då märkte man av påbörjandet av ett projekt och hörde en uppmaning om att bidra till projektet i fråga.

Kort sagt: Den påtagliga bristen på bilderböcker om ninjor drev oss till att skriva en egen. Vi började diskutera bokens handling, men i syfte att göra programmet lagom långt, avbröt vi diskussionen med en uppmaning till våra tittare/lyssnare/läsare att hjälpa oss.

Så här långt tänker vi oss en ninja-familj. De heter inte nödvändigtvis Ninja i efternamn, men tills vidare benämner vi dem som Mamma Ninja, Pappa Ninja, Mamsell Ninja och Unge Herr Ninja.

De båda sistnämnda är tvillingar och så skickliga ninjor att inte ens deras föräldrar vet om att de finns. Det är ju en klar fördel i många sammanhang, men tyvärr ingen vidare bra utgångspunkt om man vill ha en lycklig barndom.

Där har vi alltså berättelsens grundförutsättningar. Vad vi gör med dem har vi dock inte listat ut ännu, men vi har en fundering om att de kanske bor grannar med en pirat-familj.

Men sedan är det helt klart din tur att komma med en idé. Berätta för oss! Blir det någonsin någon konfrontation mellan tvillingarna och deras föräldrar? Vad händer då? Och hur reagerar grannarna på alltihop? Och vad har de egentligen för grannar på andra sidan?

Det var vad jag hade att komma med idag. Nästa gång ska det handla om döden. Lev så gott ni kan till dess!

Cowabunga!
/morbror Oa

Sov gott, lilla groda

2010-04-07T13:13:00.008+02:00

Nä... Det hände inget vecka 8. Studentradions sida var nere, och ingen gör något åt det, så den är fortfarande nere. Eller så kan vi kalla det för upplopp eller strejk om vi vill försöka vara roliga... och det vill vi ju: En ansenlig del av säsong 5 är inställd på grund av strejk i... eh... Katlagrottan.

Faktum är att man kan ana att även den återstående delen av säsongen ställs in av samma anledningar. Men det betyder inte att det inte blir någon säsong 5. Det betyder att det inte blir någon säsong 5 med radioprogram. I stället har vi spelat in desto fler videoprogram. Det första finns redan att beglo. Det andra håller på att redigeras. Det tredje, fjärde och femte har spelats in och väntar bara på sin tur. Kort sagt kommer det så många videoavsnitt i rad att säsong 4½ plötsligen inte är så halv längre och kanske gör sig bättre i namnet "säsong 5"... vilket ju verkar vara ledigt.

Och på tal om Katlagrottan så delades ju ALMA-priset ut för två veckor sedan. Vinnaren blev den belgisk/svensk/brittiska bilderboksförfattaren Kitty Crowther. Det måste jag skriva något om, tänkte jag och gick till biblioteket för att lura ut vem hon var och vilka böcker hon låg bakom. Men någon annan hann före. Böckerna vara redan utlånade. Så det är först nu jag har fått tag i två av hennes böcker. Och då tvangs jag våga mig till biblioteket i Hovshaga.

Ivo & Vera på bio (Poka & Mine au cinéma) sparar vi till sjätte videoprogrammet. Det ska ha insekter som tema, nämligen. Vi har funderat på att ha natten som tema för något program också, men ingen vet när det kan tänkas bli, och därför tänker jag inte spara Sov gott, lilla groda (Scritch scrath dip clapote!) till dess.

Dessutom tyckte jag bättre om grodan än flugorna. (Ivo & Vera alltså. De är flugor.) Varför? Tjaa... De fina nattfärgerna, mardrömsmonstren och detaljer som att golvet är täckt med vatten i grodornas tydligen amfibiska hem.

"Jag är alldeles ensam i mitt rum", tänker Jonas. "Alldeles ensam i min säng, alldeles ensam i mitt hjärta. Jag tror jag hörde någonting... Vem är det som säger 'krifs krafs hoho plask' under min säng? Ett vattenmonster? En orm med fjädrar? Eller ännu värre, ett sjöskelett?"

Man kan faktiskt se fyra mardrömsmonster dansa över grodan Jonas' säng. Vad det fjärde är för någonting får man väl komma på själv. Varför sjöskelett är det värsta kommer jag dock inte riktigt på... men varför inte? De är nog rätt läskiga. Tillräckligt läskiga för att man ska kunna få pris för dem, tydligen.

I alla fall så lyckas Jonas somna till slut. Men när han väl lyckats med det kommer hans pappa och väcker honom. För nu är det han som inte kan somna. Tillsammans går de ut och sätter sig på ett näckrosblad och tittar på natten. De ser vad som ligger bakom alla ljuden. Avsaknaden av ormar med fjädrar är påtaglig och inget är längre kusligt. Mörkret är kartlagt och inget att vara rädd för. De båda grodorna somnar gott på näckrosbladet. Allt slutar alltså väldigt hoppfullt. De ligger där och hoppas att sjöskelettet inte ska dra ner deras blad i djupet... vilket det inte heller gör... så länge boken pågår.

Håll ut ett tag till, så återkommer jag snart med ett program om ninjor!
/morbror Oa

Black and White

2010-02-17T04:59:00.006+01:00

Upplopp på Linnéuniversitetet's campus ledde till att show #17 fick skjutas upp. Programmet väntas nu även det som video emedan audio-premiären för säsongen väntas till måndag v.8.

I väntan en recension av en samtida klassiker av en författare som
väl kunde förärats ett program om det inte vore för att hans bidrag till bilderbokslitteraturen är tämligen skralt - huvudsakligen skriver han facklitteratur. Hursomhaver; den omtalade heter David Macauley och objektet föremål för granskning bär titeln Black and White (såväl text som bild av nämnda Macauley) (svensk översättning saknas).

Förekomna bok börjar märkligt nog med en varning - läsaren ombeds förbereda sig på att boken innehåller fyra historier som utspelar sig parallellt med varandra - en ruta per historia per uppslag - men att dessa historier även kan komma att interferera med varandra. Till en början känns det hela mest som ett taffligt försök att tillfredställa så stor läsarskara som möjligt. Den första berättelsen går i mörkare stil med ett mer avancerat språk än vad som vanligtvis förekommer i bilderböcker med en melankolisk pojke på resa med tåg till synes långt hemifrån; den andra för närmast tankarna till pekböcker med återkommande bakgrund av en tågperrong som fylls allteftersom berättelsen följer; den tredje går i socialrealistisk stil med ett syskonpar som ledkaraktärer med porträtt av deras vardag; den fjärde går även den närmare pekboken eller möjligen i stil av bilderböcker för de lägre åldrarna med en tjuv i klassisk fängelseklädnad som tar sig fram gömd bakom kor - de svart-vit-prickiga korna döljer den flyende svart-vit-randiga tjuven.

Men där allt börjar i realism följer snart ren absurdism. Den ensamme pojken från första berättelse upptäcker att det börjat regna tidningspapper; i den andra berättelsen används de tidningar som tidigare tjänstgjort som tidsfördriv i väntan på tåget till origami; i den tredje berättelsen kommer syskonparet's föräldrar hem iklädda tidningspapper och i den fjärde berättelsen börjar korna i kör. Varningen i början av boken känns alltmer befogad och det hela utvecklas till något av litteraturens svar på den rörliga bildens Magnolia eller svenska Tic Tac - händelserna känns mer som olika synvinklar av samma historia.

Men till skillnad från filmer av typen Magnolia där fyra berättelser berättas oberoende av varandra för att sedan vävas samman existerar här de fyra berättelserna både enskilt och simultant - överlappar och korsrefererar i såväl text som bild - för att sedan definitivt bli ett på den allra sista sidan.

Det visas här att bilderboken inte bara kan fungera med multipla nivåer utan att den även kan bidra med ett nyskapande av relationen mellan bild och text. Black and White syftar här såväl på berättelsernas forms gemensamma nämnare och som synonym för textbegreppet.

/ Pappa Blipblip

Första videoavsnittet: "Där alla har dödskallehattar"

2010-02-14T17:19:00.005+01:00

Innan premiären för vår femte säsong, har några andra studentradioprogram skickats ut som kanariefåglar. Klarar de sig, ska väl vi också fixa det. Och de har klarat sig. Det bådar ju gott. Att studentradions sida verkar vara nere idag, bådar där emot inte alls gott. För är den fortfarande nere imorgon kväll blir det svårt för den planerade säsongspremiären.

Men om allt fungerar som det ska, sker säsongspremiären imorgon klockan 18:00. Då ska vi prata om våld och ilska. Vilka böcker som kan bli aktuella då, ser du här.

Oavsett hur det går med säsong 5, kan jag utan att låta tveksam säga ett och annat om säsong 4½: Vi har nu spelat in tre videoavsnitt, och med tanke på hur nära premiären för den femte säsongen förhoppningsvis är, lär det andra och tredje inte vara färdigredigerat förrän den säsongen redan är igång. Men det första programmet behöver du inte vänta på. Det är färdigredigerat nu och kan bestirras här:

Piraterna har sagt sitt. Nästa gång är det ninjornas tur. Och efter det finns det väl inte mycket att tillägga i denna eviga kamp... vilket möjligen gör den en aning mindre evig.

...och en flaska med rom.
/morbror Oa

Till vildingarnas land

2010-01-19T08:40:00.003+01:00

Fjärde säsongen dominerades av uppskjutna och inställda program. Maskinerna i studion ville sällan samarbeta och när julen kom hade vi bara lyckats sända två program (med ej alldeles tillfredställande ljudkvalitet): Andra november hade vi gay-tema och den tjugotredje i samma månad pratade vi om Augustpriset.

Nu har vi fått nys om en ny studio som vi hoppas på att kunna komma bättre överens med och som vi kanske kommer att använda under säsong 5. Men premiären för den säsongen får vänta ett tag. Nu håller vi nämligen på med säsong 4½.

Säsong 4½ skiljer sig från alla andra säsonger genom att den består av videoavsnitt. Vi har spelat in ett avsnitt med pirat-tema, och håller för närvarande på att redigera det. När det är klart ska det kunna ses på YouTube... och här förstås.

På tal om något helt annat, så råkade jag höra att nästa avsnitt av Kino bland annat kommer att ta upp filmatiseringen av den klassiska bilderboken Till vildingarnas land (Where the wild things are) av Maurice Sendak. Det låter intressant så det förslår i väntan på mer från oss. Programmet sänds på fredag 18:15 i P1.

Här är förresten trailern till filmen. Den verkar fokusera på vissa saker som över huvud taget inte förekommer i boken. Kanske är det sådant man måste lägga till för att det ska kännas lönt att göra en långfilm av den. Om det är gjort på ett bra sätt återstår att se. I USA hade filmen premiär redan i oktober, men för Sverige dröjer det till tjugonionde januari.

Augustpriset, gay-tema och teaterbesök

2009-11-23T22:46:00.009+01:00

Vi har nu hunnit med så många som två program i den fjärde säsongen. Den andra november invigde säsongen med gay-tema. Vi pratade om Malins mamma gifter sig med Lisa av Annette Lundborg och Mimmi Tollerup-Grkovic, Lill-Zlatan och morbror raring av Pija Lindenbaum samt Prinsessan Kristalla av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist.

De därpå följande veckorna fick vi av olika anledningar ställa in programmet, och säsongens andra blev av först idag, och eftersom idag även är dagen då Augustpriset delas ut, valde vi just Augustpriset som tema. Vi tittade På Pija Lindenbaums Siv sover vilse, och funderade över om den skulle vinna i år. Dessutom kollade vi in några vinnare från tidigare år: Min syster är en ängel av Ulf Stark och Anna Höglund, Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum, Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm, Var är min syster? av Sven Nordqvist samt Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius. Efter denna koll kan vi dra vissa slutsatser om hur man bör göra för att vinna Augustpriset.

Båda programmen innehöll även var sitt teaterreportage som frångick temat. Eller gjorde de det? Stina Berges bok Va säger du nu då? (som en av pjäserna bygger på) har också fått pris. Det är inte Augustpriset. Och faktum är att jag inte lyckas lista ut vilket pris den fick. Men Michael säger att den har fått pris, så då får man väl tro på det. Och hur är det med Thomas och Anna-Clara Tidholms Ture blåser bort? Kan man vara säker på att den frångå temat? Nä, bara om man utgår från att Ture är heterosexuell, och det vore det väl lite väl normativt att göra.

Hur det än förhåller sig med det, så finns varje reportage i två versioner. En består av enbart ljud och kunde höras i de nyligen sända programmen. Den andra innefattar även bild och kan ses på YouTube... eller här:

Ture blåser bort av Hedmans Teater. De turnerar fortfarande med pjäsen. Just nu är de i Borlänge.

Vad sägeru nu då? av Pygméteatern. Nästa chans att se föreställingen kommer första december i Stockholm. Innan dess kan de även ses framföra pjäserna Röd måne och Gubben och blomman.

Men... Vad var det vi sa om Augustpriset? Jo... Ska man vinna Augustpriset är det en fördel om man heter Ulf, skriver om döden och innefattar "min syster" i titeln. Vargar är också populärt. Fast i år var det faktiskt Skriv om och om igen Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg och Lilian Bäckman som vann. I och för sig har Ylva Karlsson skrivit om döden förr. Dessutom är ju Ylva och Ulf praktiskt taget samma namn.

Lilla Augustpriset fick Verklighetsprojektet av Isabella Nilsson. Mycket mer än så verkar ingen vara intresserad av att berätta när det gäller den kategorin... hur mycket jag än googlar. De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg och Att överleva dagen av Brutus Östling, vilka vann priset i var sin av de två återstående kategorierna verkar det dock gå att hitta lite av varje om... men inte här.

De två kommande måndagarna kommer temat att vara pirater respektive ninjor. För närvarande ser piraterna ut att ha övertaget. Vi har en hel hög med bilderböcker på det temat, som vi ska prata om nästa vecka. Ninjorna ser det värre ut för. Men de har i alla fall två veckor på sig att samla ihop böcker. Känner du till några, vore vi tacksamma för tips.

Den förtrollade hatten

2009-10-06T11:53:00.010+02:00

Strejk hos hattmakaren fick till följd att såväl v. 40 samt 41:s upplaga av Du är inte klok barnboker fick ställas in.

Säsongspremiär flyttas så till v. 42 där det väntas inslag om dockteaterföreställningen Ture blåser bort samt recensioner av böcker på temat gay med anledning av National Coming Out Day (11/10). Pirattemat skjuts därmed upp till obestämt datum emedan hattemat utgår och istället får se sig representerat med denna bloggpost.

Föremål för granskning är bilderboksklassikern Den förtrollade hatten (The Hat) med text och bild av Tomi Ungerer (i översättning av Marianne Gerland-Ekeroth).

Boken kretsar kring en hög hatt som en dag blåser av sin ägares huvud och som med vindens hjälp förs till den fattige veteransoldaten Benito Badoglio's huvud. Väl där visar den sig snabbt vara såväl en lyckobringare som världsförbättrare. Hatten hittar en försvunnen sällsynt tofshöna, räddar en rik turist från en fallande blomkruka m.m m.m alltmedan Benito Badoglio cashar in på hattens förtjänster. Till slut får Benito prinsessan efter att hatten stoppat dennes skenande häst. Det blir giftermål och väl på resan till smekmånad blåser hatten av Benito. Benito låter dock hatten flyga då paret vill hinna fram till sin destination innan soluppgången...

Så.. Till att börja med ställer jag mig frågande till över-
sättningen av bokens titel. Är det verkligen så att hatten är förtrollad? Vem är det isåfall som har förtrollat den? Och där berättelsen hyser drag av saga - en fattig man blir under berättelsens gång rik samt vinner prinsessan - saknar historien den så för sagan viktiga avslutande sensmoralen. Nej, troligare är att hatten symboliserar någonting. En tolkning kan vara att hatten symboliserar nuet då båda hattbärarna låter hatten blåsa iväg under förevändningen att dem inte har tid att hämta den. Upplevelsen av nuet går förlorad i jakten på nästa njutning.

Happy Coming Out Day
/ Pappa Blipblip

Ture blåser bort

2009-09-22T19:40:00.006+02:00

Som ni märkte, blev det inget program igår heller. Det beror på att strejken i tandkrämsfabriken fortfarande inte är över.

Men nästa vecka kan vi lova nästan säkert att säsongspremiären blir. Vid det laget pratasomenpirat-dagen förbi sedan över en vecka, men vi har konstaterat att säsongspremiären måste ha pirat-tema i alla fall. Annars blir det diskriminering nämligen, eftersom vi ska ha ninja-tema den trettionde november.

Dessutom finns det idag annat att blogga om än pirater. Låt oss utgå från ett evenemangstips:

Hedmans Teater är på turné med föreställningen Ture blåser bort. Tionde september hade de premiär i Strömstad och om allt går enligt planen kommer de i och med finalföreställningen i Sala den tolfte december ha spelat pjäsen sjuttioen gånger på fyrtiotvå olika orter. Just nu är de i Ronneby och på lördag har de hunnit hit till Växjö för att spela på biblioteket klockan 11:00 och 14:00. Hm... Både elva och två... Då blir det ju fler än sjuttioen föreställningar...

Vi kommer förstås att vara på plats för att rapportera om denna kulturhändelse, och som bekant är det viktigaste när man ser en pjäs eller en film som baseras på en bok, att man klagar på att den inte är som originalet. Därför har jag idag varit på biblioteket i Hovshaga och lånat boken Ture blåser bort av Anna-Clara och Thomas Tidholm. När jag ändå var igång fick jag med mig Ture skottar snö också. Ture borstar tänderna samt Ture sitter och tittar har recenserats i tidigare program.

Ture blåser bort handlar om att Ture blåser bort. Inte bara om att Ture blåser bort, utan också om att Tures hund Hej blåser bort tillsammans med honom. De blåser förbi giraffer, fast de vill stanna och hälsa på dem. De blåser förbi städer, fast de vill stanna och köpa tandkräm. De blåser förbi hav, fast de vill stanna och tvätta fötterna. Men längre än till stjärnorna förmår vinden inte ta dem, och således ramlar våra hjältar från denna höjd. Oskadda når de marken. De landar precis vid Tures lilla hus, och det påpekas vilken tur det var. De äter middag och lägger sig sedan i sängen för att sova. Där slutar boken.

Men vem är Ture egentligen? Hur gammal är han till exempel? Är han vuxen eller barn? I illustrationerna ser han ganska barnslig ut (men de är enkelt utformade så det är inte uppenbart att det är menat så). Dessutom beter sig Ture på ett sätt som de flesta vuxna inte gör. Å andra sidan har han ett eget hus. Och hatt. Om Ture nu är vuxen... Är han i så fall utvecklingsstörd? Eller beror hans inställning till omvärlden på att han är oerhört mycket intelligentare än de flesta? Vem vet? Vem vet? På lördag ska jag i alla fall få se en tolkning av Ture. Kan det ge en djupare förståelse för hans själsliv, tro?

Hör hur de tjutande stormarna gny, vråla och gny, vråla och gny!
/morbror Oa

Fredsduvan

2009-09-15T09:12:00.005+02:00

Och så gick en vecka. Höstvaka firades på Hovshaga. Höstsånger sjöngs. Scones åts. Hösthälsningar skickades. Och... några dagar senare var det måndag igen. Och fast vissa framsteg hade gjorts gällande ~~de tekniska problemen~~ strejken på vapenfabriken i Rotum återstod ännu ett viktigt moment innan allt var i ordning.

Det hela leder alltså fram till att säsongspremiären skjuts upp en vecka till. Och tjugoförsta september ligger ännu närmre den nittonde än vad den fjortonde gjorde, så det tycks även vettigt att Pirat-temat följer med till det nya premiärdatumet.

Men det är inte bara pirater som har en högtidsdag i den nära framtiden. Det är också snart dags för fredsdagen. Eftersom säsongen nu börjar senare än tänkt, blir det inget program med fredstema, men när jag nu har varit på biblioteket och letat efter böcker till det tänkta programmet får jag väl åtminstone ta och skriva något om det.

Att hitta böcker om fred var inte helt simpelt, så jag fick vidga temat något, och när jag lämnade biblioteket hade jag med mig en bok om fred och tre böcker om krig. Man skulle kunna se det som att jag har vidgat temat så långt det bara går, för att även inkludera motsatsen till det tänkta temat. Men jag skulle snarare säga att fred och krig som ämne är ungefär samma sak. Och detta menar jag då inte enligt Ingsoc-definitionen. Vad jag menar är att det är svårt att prata om det ena utan att prata om det andra. Uppnår man det ena blir avsaknaden av det andra väldigt påtaglig. Och råder det ena på en plats är det väldigt intressant att motsatsen råder någon annanstans.

Den bok jag lånade som handlar om fred heter Fredsduvan (Die Botschaft). Den är skriven av Friedrich Recknagel, illustrerad av Vlasta Baránková och översatt av Karin Mossdal. Och även den handlar om krig. Eller åtminstone om hotet om krig.

En gång för länge sedan fanns det två kungariken, STORA RIKET och VIDA RIKET. Aldrig hade det varit några strider mellan dem och inga krig, för i båda rikena regerade kloka kungar. Människorna levde lyckliga och deras kungar besökte varnadra ofta.

Så börjar boken. Inga problem än så länge alltså, men så fort man vänt på bladet inträder intrigen: Vida Rikets kung dör och ersätts av en ung man med andra prioriteringsordningar. Det första denne nye konung gör är att kräva att Stora Riket byter namn. Att något annat rike än hans eget skulle vara störst, större eller stort är vad vi kallar hädelse. Och svarar Stora Riket inte på kravet inom sju dagar, blir det krig!

Ska man verkligen rätta sig efter den här sortens fasoner? Frågan diskuteras och även om det framläggs olika åsikter om den, kommer man till slut fram till att freden är viktigare än landets namn. Kungen skriver ett brev. "STORA RIKET ändrar sitt namn," står det helt enkelt. Vad de ska ändra det till står det till min frustration där emot inget om.

En duva skickas iväg för att leverera brevet till Vida Riket. Men för att komma dit måste den trotsa hagelstormar, kyla, hunger, rovdjur, pilbågar och själva tiden. Ja, den har ju bara sju dagar på sig.

Något tilltufsad når den i alla fall fram till Vida Rikets kung, vilken med åsynen av den stackars duvan (som han faktiskt känner sedan tidigare) plötsligt inser vad han håller på att göra. Något krig ska vi inte ha. Och Stora Riket kan få behålla sitt namn om de vill. Vad betyder ett namn? Allt slutar lyckligt... så vitt vi kan se.

Men jag blir lite nyfiken på vilka besvär dessa händelser har satt igång. Det måste ju vara ett jättejobb att byta namn på ett land. Det är ju besvärligt nog att byta namn på ett sjukhus. Tänk om de redan har satt igång processen borta i Stora Landet! Informerat alla myndigheter. Utformat en ny grafisk profil. Bytt ut skyltar och... Ja, jag kan bara börja tänka på allt vad det måste innebära... Inse vad irriterade de måste bli när duvan kommer tillbaks och berättar att de har gjort allting i onödan!!

Ha det fridfullt till nästa vecka!
/morbror Oa

Hösten

2009-09-07T11:18:00.010+02:00

Idag var det tänkt att säsongens första program skulle sändas, men på grund av ~~tekniska problem~~ strejk på fjäderfabriken, verkar det som att vi får skjuta upp det en vecka. Den nittonde september firas pratasomenpirat-dagen och därför kommer säsongspremiären den fjortonde att ha pirater som tema. Parkpirater, hemgjorda pirater, drömpirater och till och med dinosauriepirater. Pirater, helt enkelt.

En närmre förestående högtid är höstvaka. Det kommer vi att fira den tolfte september (Plats och specifikt klockslag är ännu obestämt, men det lär bli någonstans i eller i närheten av Växjö.) och som en förvarning om detta skulle dagens program ha haft hösten som tema.

Det låter kanske inte så spännande, men när jag var på biblioteket och letade efter böcker med gula löv på omslaget hittade jag flera stycken som jag tyckte om. Jag valde ut några stycken och nu ligger fyra temaenliga böcker här bredvid mig.

Det vill säga... Skynda, skynda, Nilla lilla! (Hurry, hurry, Mary dear) av N.M. Bodecker och Erik Blegvad (i översättning av Lennart Hellsing) har egentligen inte hösten, utan vintern som huvudperson. Men illustrationerna börjar med vackra höstbilder. Färgglada löv. Mogna frukter. Flyttande fåglar. På historiens sextonde sida börjar det snöa och från och med den sjuttonde håller vi oss inomhus.

Anna Bengtssons Kookaburran och Sjöhästen börjar "Det var en gråkall dag i oktober. Kookaburran var på väg från sitt arbete på fjäderfabriken." så den är utan tvivel en höstbok. Boken bjuder på en intressant inblick i sjöhästarnas kultur. Historien bekymrar sig inte över om kookaburror kan andas under vattnet eller om sjöhästar kan simma på land... eller om de nu går... fast de inte har ben. Flyga kan de inte i alla fall. Och det är ett bekymmer.

Kan jag gifta mig med en sjöhäst som inte kan flyga?

Det är Kookaburrans stora bekymmer. Får de varandra på slutet, tror du? Du får väl läsa boken... eller se musikalen. För det finns faktiskt en sådan... listade jag ut precis. Den är skriven av Johan Bernander och tonsatt av Jan Lindell och har varit föremål för en akademisk uppsats av Carolin Nordstrand.

Veckans klassiker är Ocke, Nutta och Pillerill av Elsa Beskow. Henne finns det dubbel anledning att prata om.

En höstorm kom och ryckte och slet i ekens blad.
"Hurra, nu får vi flyga!" skrek Pillerill så glad.
Han slängde sig på magen på närmsta blad i hast,
och Ocke följde efter och höll sig stadigt fast.

Ännu en höstbok alltså. Två ekollonspojkar singlar ner med ett löv och får sedan besvär med att ta sig hem igen. Förutom att ha skrivit en bok som följer dagens tema är hon aktuell genom en utställning på Nordiska Akvarellmuséet. Flera hundra av hennes akvareller ställs ut fram till den trettonde september. Passa på att se den om du kan ta dig dit... och ge oss gärna en rapport efteråt!

Associationer till Elsa Beskow får jag när jag läser den fjärde boken på dagens tema. Det är Moster Jajjas katter av Laura Trenter och Joakim Lindengren. Precis som i många av Elsa Beskows böcker är varannan sida i färg och varannan monokrom. Det är inte riktigt den typ av siluetter som Elsa Beskow gärna använde. I varje bild finns någon vit detalj. Men det vita hålls just också till att vara detaljer. I stort sett är bilderna svarta och ramar ofta in texten på ett snyggt sätt.

Historien kan beskrivas som en klassisk whodunit... med de mindre klassiska elementen att brottet inte är ett mord utan urinering i köket, att de misstänkta är katterna Bettan, Döden, Bastis och Selene, samt att brottet utreds av morbror Jocke som själv hittar på ett flertal otroliga motiv och alibin för dem.

Illustratören är mest känd som serietecknare och att han har intressen åt det hållet kan man lätt ana av bilderna. Färgillustrationerna innehåller många detaljer och flera referenser till olika serier. Jag hittar Adamson, Ernie, Batman samt katterna Klas, Felix och Gustaf. (Och namnet Bastis får mig också att tänka på en serietidningskatt... men troligen har de båda fått sitt namn från samma inspirationskälla.) Men det är inte bara seriekatter som syns på kattmatsburkarna. Där finns också foder av märkena Cheshire Cat Food, Pussi Galore Pudelragu och Tudor. Och när Döden luras av en massa möss utklädda till hundar, ses bedragarna bära ut all mat de hittar i köket genom kattluckan. Bland annat bär två av mössen på ett paket Uncle Fausts kärnfria russin. Gissa vilken hundsort de är utklädda till!

God höst!
/morbror Oa

Kristalla, Petronella och Bullerbång

2009-07-21T16:05:00.013+02:00

Jag börjar dagens skrivelse med ett evenemangstips: Nästa torsdag (alltså den trettionde juli) klockan 12:00 kommer en debatt med titeln Du sköna nya sagovärld hållas på Klara Caféscen i Kulturhuset i Stockholm som en del av Pride House 2009.

Flera bokförlag kommer att delta i debatten. Ett av dem är Vilda. Men så vitt Google vet ligger fokuset främst på Sagolikt Bokförlag. På deras hemsida hittas en del information om deras tre utgivna böcker Prinsessan Kristalla, Kalle med klänning och Jag älskar dig så mitt hjärta brister samt de kommande böckerna Syster Varg och Vem kan älska Ella?. Alla är skrivna av Anette Skåhlberg och illustrerade av Katarina Dahlquist.

Själv blir jag särskilt intresserad av Prinsessan Kristalla. Den utgår från en väldigt klassisk grund: Det finns en prins, en prinsessa och en drake. Men när man väl har de här tre kan man använda dem på många olika vis. Skulle vi fortsätta lika klassiskt hade prinsen dödat draken och fått prinsessan (oavsett vad prinsessan hade sagt om saken).

Prinsessan Kristalla är inte den första sagan som knuffar på dessa konventioner. När jag var liten såg jag en tecknad film om en prinsessa som hette Petronella. Ska man vara noga så fanns det ingen drake i den, men det fanns någon typ av drakman som fyllde en liknande funktion. Han hade rövat bort en prins nämligen. Prinsessan Petronella gav sig ut för att rädda prinsen. Dylikt hade förväntats av henne om hon hade blivit en Peter i stället för en Petronella, och det var i sin tur vad hennes föräldrar hade förväntat sig. När Petronella nu hade blivit en Petronella tyckte de inte att det var lika uppenbart att hon skulle ge sig ut och dräpa drakar, men eftersom prinsessan inte hörde några bra argument för att hon skulle stanna hemma, satte hon strax kurs mot drakmannens tillhåll. Väl framme hittar Petronella prinsen i en solstol där han ligger och löser korsord. Drakmannen verkar inte ha behandlat honom särskilt illa. Dessutom verkar han betydligt mer intressant än den där tafatte prinsen. Till slut är det alltså prinsessan och drakmannen som får varandra. Prinsen ligger kvar i solstolen med sina korsord och tycks inte fundera alltför mycket över vad som händer omkring honom.

En likhet mellan Petronella och Kristalla är att båda är förtjusta i draken. Skillnaden är att i Kristallas fall så är det faktiskt prinsessan (det vill säga henne själv) som draken vaktar. Det har hennes föräldrar ordnat. Den prins som lyckas döda draken ska få prinsessan. Kristalla som inte alls tänder på djurplågeri tar det som sin uppgift att beskydda draken från hotfulla prinsar.

En tredje berättelse som kan vara värd att nämna är Sagan om prinsessan Bulleribång av Lena Frölander-Ulf och Mikaela Taivassalo. Prinsessan Bulleribång ger sig, i likhet med Petronella, ut för att rädda en prins. Till skillnad från Petronella som bestämmer sig för att rädda en prins, vilken hon nu än lyckas få tag i, är Bulleribångs mål att rädda en specifik prins som hon redan är förlovad med. På väg till drakens torn (där prinsen sitter som en manlig Rapunzel och låter skägget hänga ut genom fönstret) träffar prinsessan på ett antal olika varelser som är till hjälp eller besvär för henne. Till en av dem byter hon bort sitt svärd som hon tänker att hon nog ändå inte behöver. Anar vi att även denna prinsessa ska bli vän med draken? I så fall anar vi fel. Att Bulleribång gör sig av med svärdet är inte en handling av pacifistisk övertygelse och fast hon har visat prov på diplomati /psykologi / empati vid sina tidigare konfrontationer, tar hon itu med draken genom att slå den i huvudet med en sten.

Så vi har alltså två exempel på prinsessor som räddar prinsar. Och önskas ett exempel till kan jag ju nämna Per Gustavssons Så gör prinsessor och dess uppföljare. Men hur är det med Kristalla då? Räddar hon någon prins? Nej, det gör hon inte. Hon bryter en konvention till. För att kunna försvara draken bryter hon sig ut från tornet och beger sig till den nära boende svärdsmiderskan. Och det är henne hon gifter sig med på slutet.

Så vad händer när man bryter konventionerna på det här viset? Blir sagorna automatiskt parodier? Eller rentav slash? Det beror förstås på läsarens förväntningar. Har man inte hunnit skaffa sig en massa fördomar (vilket man stundom påstår att målgruppen (det vill säga barn) inte har) hänger man knappast upp sig på att just den här sagan parar ihop två kvinnor. Det är ju en mindre detalj. Har man där emot en specifik uppfattning om vad en saga kan och inte kan innehålla kan det ligga nära till hands att påstå att det inte är fråga om en riktig saga. Då jag själv är gammal nog att ha samlat på mig en hel del fördomar blev jag aningen tveksam när jag hörde talas om boken. Och reagerar jag på det sättet betyder det säkerligen att en bok som Prinsessan Kristalla behövs.

Ha det sagolikt!
/morbror Oa

Sommaren

2009-06-25T20:25:00.003+02:00

Sommar blir det inte av väder. Det är klart att man vill att det ska vara soligt på sommaren, men det vill man ju vanligtvis under resten av året också.

Ur planeringssynpunkt tycker jag att det vore enklast om alla kunde komma överens om att sommaren pågår från tolfte juni till och med tolfte september. Det är nämligen vad jag rättar mig efter. Alltså menar jag att det är sommar nu.

Skulle jag tvingas byta definition, skulle jag föredra att avgöra om det är sommar eller inte genom att titta i tablåerna för tv och radio. Även med den metoden skulle man konstatera att det är sommar nu. Allsång sjungs i både Göteborg och Stockholm. Morgnarna börjar med lovteater i radio och sommarlovsprogram i tv. Lovteatern har jag tyvärr missat hittills, så den förmår jag inte recensera. Sommarlov 09 har jag där emot sett ett antal avsnitt av, så det skulle jag kunna ha mer att säga om. Men idag tänkte jag prata mer om ett annat program.

Det radioprogram jag ännu inte har nämnt är Sommar i P1. Och varför vill jag komma in på det? Är det några barnboksförfattare i årets uppställning av pratare? Ja. Helena von Zweigbergk pratade i tisdags, på måndag blir det Hasse Alfredson, och den fjortonde juli är det Katerina Janouchs tur.

Gösta Knutsson sommarpratar inte i år, och det har nog ganska mycket att göra med att han är död. Men så länge han levde var han en väldigt flitig sommarvärd. Fyrtiotvå sommarprogram gjorde han. Hur kunde han hinna det mellan 1959 och 1973? frågar någon förvirrat efter att ha räknat ut en subtraktion på rutat papper. Men det hela förklaras med att det under de första åren programmet sändes var fullt brukligt att samma person höll flera program under samma sommar. 1961 fick man till exempel höra Gösta tio gånger om man höll radion igång. Sju år senare hade han dragit ner till ett program.

Ett helt annat program om Gösta Knutsson hörde jag på P1 idag. Tyvärr missade jag början... och mitten... och nästan slutet. Att höra programmet efteråt på SR:s hemsida lyckas jag inte med, men det kan ju mycket väl bero på datorn jag sitter vid just nu. I hopp om att det går bättre för er, hänvisar jag er till arkivet för SR Minnen.

Om man skulle rätta årstiderna efter vädret, hade man kunnat säga att det är sommar nu.

Temaförslag för säsong 4

2009-06-24T22:30:00.003+02:00

Enligt gällande plan kommer fjärde säsongen av Du är inte klok barnboken att sträcka sig från sjunde september till och med fjortonde december 2009. Vilka teman programmen kommer att ha är inte slutgiltigt bestämt, men preliminärt ser schemat ut enligt nedan.

Har du en idé om en bok eller en låt som passar in på något av dessa teman? Eller har du en idé om något annat tema som vore intressant? Hör av dig! Alla tips uppskattas.

/morbror Oa

7/9 Höst-tema (med anledning av årstiden som ska vakas in 12/9)
14/9 Pirat-tema (med anledning av pratasomenpirat-dagen 19/9)
21/9 Freds-tema (med anledning av fredsdagen)
28/9 Baknings-tema (med anledning av kanelbullens dag 4/10)
5/10 Huvudbonads-tema (med anledning av den galne hattmakarens dag 6/10)
12/10 Gay-tema (med anledning av kommaut-dagen 11/10)
19/10 Språk-tema (med anledning av ordboksdagen 16/10)
26/10 Döden-tema (med anledning av CAPSLOCK-DAGEN 22/10 och halloween / alla helgons dag 31/10)
2/11 Pappa-tema (med anledning av fars dag 8/11)
9/11 Extrem-tema (med anleding av rekord-dagen)
16/11 Juridik-tema (med anledning av domsöndagen 22/11)
23/11 Kommunism-tema (med anledning av köpfria dagen 25/11)
30/11 Ninja-tema (med anledning av ninjans dag 5/12)
7/12 Uppfinnar-tema (med anledning av Nobel-dagen 10/12)
14/12 Jul-tema (Hur skulle man annars kunna få sålt en boxer i porslin i naturlig storlek?)

Banansång

2009-06-06T14:46:00.004+02:00

Som vi tidigare har nämnt fyller Lennart Hellsing nittio år i år. Igår, mer specifikt. Och det senaste avsnittet av K special, som sändes just igår, handlar om honom.

Idag firas fruktens dag och det i kombination med Lennart Hellsing motiverar mig att dela med mig av den här texten:

Om bananer hade mun och hade tunga
Skulle du få höra små bananer sjunga
Men nu har dom varken munnar eller tungor
Och förresten inte heller några lungor

Om bananer hade öron till att höra
Men se höra kan bananer inte göra
Om dom sover skall du inte tro dom vaknar
Fast du skriker i dom öron som dom saknar

Alla skogens fåglar skulle sitta stumma
Om bananer skulle börja slå på trumma
Slå på trumma slå på trumma men vadå med?
För bananer har ju ingenting att slå med

Om bananer hade ben men dom har inga
Därför får du aldrig se bananer springa
Om dom kunde springa sprang dom hela dagen
För att slippa åka kana ner i magen

Tanken på bananer som faktiskt kan göra allt det där som Lennart Hellsing påpekar att bananer inte kan, skulle kunna bli en bra grund för en skräckfilm.

Nu är det förresten rätt säkert att säsong 4 av Du är inte klok barnboken sätter igång den sjunde september. Vi har börjat fundera över teman till de olika programmen. Troligen dyker en preliminär lista upp i näst blog-inlägg.

Tjenare och mors!
/Morbror Oa

Minus och Stora Världen

2009-06-01T15:09:00.008+02:00

Säsongens sista program sammanföll med tredje måndagen i maj. Det vill säga Mirakelmåndagen. Därför hade vi superhjältetema. Vi recenserade några böcker som handlade om superhjältar eller liknande och några som inte gjorde det, men som hade titlar som hade kunnat funka bra som superhjältenamn enligt en välbekant nomenklaturkonvention: Fågelmannen, Sälflickan, Buffelkvinnan, Gycklarpojken och Stjärnflickan.

I höst kommer vi med nya program. Och det påståendet får förstås var och en av er att fråga vad ni ska göra med hela sommaren. Och då svarar jag att förutom att bada och äta jordgubbar och gömma sig under maskrosorna, så kan man ju sätta sig vid en dator någon gång ibland. Och då inte bara för att läsa denna blog, utan också för att kika in den i skrivande stund alldeles nya Facebook-gruppen KRYSTPLATT KACSNUTT.

Vad är det för snabla namn på en grupp? frågar sig genast en ansenlig klase människor, men människor som har läst Sven Nordqvists Minus och Stora Världen tenderar att höra till en annan klase.

"Du vill väl ha en vimpel" sa han medan han applåderade sig själv med två
händer. Och innan Minus hann svara höll de två andra händerna upp en vimpel där
det stod KRYSTPLATT KACSNUTT."Här har du en vimpel. 'Fyrbäbblans Fanclub' står
det på den. Snyggt va?"

Fyrbäbblan är en intressant varelse som beskrivs lite tidigare i boken.

Rätt som det var hörde Minus att det kom någon springande bakom honom och ropade
gällt: "Hej grabben! Vänta lite ska jag visa dig något!" Jisses! Det var en
fyrbäbbla! Sådana hade han träffat förr. De var inte farliga, men de var
tjatiga. Skulle alltid skryta och visa sig bäst. "Hej du grabben! - Hej, hej. -
Kul att träfas - Hej du. Jättetrevligt!" babblade fyrbäbblan och sträckte fram
alla fyra händerna. De har nämligen fyra armar och fyra ben och fyra huvuden."

Denna fyrbäbbla är alltså inte unik i Minus' värld. Det finns fler, och även om de kanske inte är så vanliga, så är detta inte första (och troligen inte heller andra) gången Minus träffar en. Han har en bestämd uppfattning om hurudana fyrbäbblor är till sättet. Om det är en fördom från Minus sida eller om det faktiskt är fyrbäbblornas ofrånkomliga natur att vara tjatiga, skrytsamma och bekräftelsesökande, tydliggörs inte. Några fler fyrbäbblor syns inte till i boken (och så vitt jag vet ej heller i några andra böcker).

Det mål Minus har i berättelsen är att bege sig till Stora Världen. För honom, liksom för flera av de personer han träffar på sin resa, är Stora Världen ett konkret geografiskt begrepp. Han frågar vid upprepade tillfällen om vägen till Stora Världen och får så småningom veta att man kommer dit genom att följa en väg som kantas av gula stenar. Efter hundra stenar är han framme. Problemet är att vägen delar sig ibland och gula stenar finns åt alla riktningar. Vid varje vägskäl måste han fråga någon om den fortsatta vägen. Även vid sista vägskälet träffar han någon, men då glömmer han bort att fråga och blir således tvungen att chansa. Han fortsätter räkna stenarna men kommer aldrig till hundra innan de tar slut. Och då är han hemma vid sitt eget hus. Då bestämmer han sig för att skjuta upp sin tur till Stora Världen till en annan dag.

När Minus tittar ut genom sitt fönster på bokens sista sida, kan han inte se några gula stenar (men han vet ju att de finns där). Så vad har hänt? Jo, Minus har gått hemifrån med Stora Världen som destination. På vart och ett av de tio första uppslagen i boken träffar han en person (eller en grupp personer, som till exempel de tre vise männen) som har en stark koppling till ett specifikt tal. (Fyrbäbblan dyker alltså upp på det fjärde uppslaget.) Från var och en av dessa tio aktanter får (eller tar) Minus ett föremål. Från och med det elfte uppslaget börjar han göra sig av med föremålen genom att ge bort dem till olika personer (som inte har så mycket med några specifika tal att göra). När han kommer hem igen har han lika många saker som när han gick hemifrån. Och några gula stenar syns inte till... som sagt.

Vi har alltså anledning att ifrågasätta berättelsens modalitet. Har allt det här som hänt verkligen hänt? Eller har det bara hänt i Minus' fantasi? Eller är det en blandning av verklighet och fantasi? Ja, att Minus har gått ut på promenad finns det väl ingen anledning att betvivla. Men var han på denna promenad med om allt han var med om? Förekomsten av häxor, jättar och andra underligheter kan få många att tvivla. Men hur är det med fyrbäbblor?

Till skillnade från häxor och jättar, är fyrbäbblor inte ett fenomen som har etablerats genom hundratals år av tidigare berättelser. Likväl påstås det att Minus har mött fyrbäbblor förr. Det (ur vårt perspektiv) paranormala började alltså inte i och med att Minus gav sig iväg mot Stora Världen. Redan innan hade han träffat på fyrbäbblor. Men när? Och var? Och var det någon mer med och såg det? Känner Minus' mamma till att det finns fyrbäbblor? Eller skedde dessa tidigare konfrontationer, precis som bokens huvudsakliga berättelse eventuellt gör, i Minus' fantasi?

Boken ger inget tydligt svar på sådana frågor, och det är troligtvis författarens avsikt. Om det är fråga om fantasi eller verklighet är fritt för tolkning. Dubitativ modalitet kallas det, om jag inte missminner mig.

ABC

2009-05-11T15:56:00.005+02:00

I måndags inföll Star Wars -dagen och det uppmärksammande vi med en rymdspecial. Böckerna (inklusive dem jag hade lånat på biblioteket) tog Pappa Blipblip med sig hem, så dem kan jag inte skriva mycket om. Ett och annat konstaterande gjorde vi i alla fall i programmet. Som att Rasmus Nalle är lite mer teknologiskt realistisk än Barbapapa. Det vill säga: När Rasmus Nalle bygger en rymdraket misslyckas han... första gången.

Idag blir det inget program, eftersom... det inte blir något program idag. Därför kan vi åter känna oss lättade över att det finns fler radiokanaler och att det går program på dem också. Och dagens avsnitt av P4 Extra gästas av Lennart Hellsing. Han fyller nittio år snart.

1945 visade sig både Pippi Långstrump och Mumintrollet för allmänheten för första gången. Och det var också då Lennart Hellsings första bok kom ut. Sedan dess sägs han ha åstadkommit ett tresiffrigt antal böcker till.

I huset jag befinner mig i nu, kan hans sånger hittas i flera böcker. Dessutom hittas två Pixi-böcker i vilka han har sammanställt ett antal barnramsor. Men den enda bok jag hittar här som innehåller Lennart Hellsings egna verser och inga andra, är ABC.

I boken föräras varje bokstav i alfabetet en rimmad vers på fem rader (utom Q som får nöja sig med två rader och W som inte får vara med över huvud taget) men vilken rad som rimmar på vilken tillåts variera. Att en vers hör ihop med en specifik bokstav innebär inte att bokstaven förekommer många gånger i versen, men att den inleder den. I gengäld kompletteras varje sida med en allitteration på den aktuella bokstaven, samt en liten samling av bilder av föremål som börjar på bokstaven.

Att författaren inte allitererar de huvudsakliga verserna beror knappast på att han prioriterar en handling. Det som händer i verserna är nämligen mest absurditeter som styrs utav rimorden. Illustratören Poul Ströyer har fått tolka detta så gott han kan. Och han har till och med lyckats att (med eller utan hjälp från textförfattaren) lista ut vad som menas med:

Lappricka Pappricka vart bär det hän
på ben utan knän genom skog utan trän?
-Till en stad utan hus
med en sol utan ljus
för att köpa min farfar en dosa snus!

Mycket handling finns som sagt inte i boken, men en hel del intratextualitet har författaren kostat på sig. Vi träffar till exempel på Daniel Doppsko, Krakel Spektakel, Opsis Kalopsis, Petronella och ännu fler figurer som har synts till i andra verk av Lennart Hellsing.

Många av verserna är bekväma att läsa, men andra har en lite knepigare rytm. Vill man veta hur de ska (eller kan) läsas, får man väl titta på PennFilms animerade version av boken.

Nästa måndag är det Mirakelmåndagen. Det vet jag inte riktigt hur vi ska uppmärksamma. Kolla in programmet, så får du se... eller... höra... heter det ju.

Grattis, Totte!

2009-04-03T23:08:00.003+02:00

Inte är vi det enda radioprogrammet som gärna pratar om barnböcker. Senaste delen av Snittet i P1 uppmärksammar till exempel Tottes 40-årsdag (ungefär 36 minuter in i programmet).

Vad innehåller du detta program som gör det till ett program värt att skriva löpsedlar om? Jo, en nakenchock! Det är i samband med denna som det tydliggörs att "Totte och Malin är olika för när Totte blir stor, ska han bli pappa och när Malin blir stor, ska hon bli mamma."

Likväl hävdar böckernas författare Gunilla Wolde att Totte "är det lilla barnets figur. Han växer aldrig." Så fast han har funnits i fyrtio år har han inte blivit stor, och det där om att han ska (eller ens kan) bli pappa verkar inte vara sant.

Så där, ja. Nu har jag hittat en dramaturgisk lucka. Nu är jag stolt.

På onsdag är det romernas nationaldag, så vi har en fundering om zigenar-tema på måndag. Men det har inte varit så lätt att hitta temaenliga bilderböcker, så det kanske blir påsk-tema i stället... eller inget tema alls. Nå, bokförslag mottages tacksamt.

Vi hörs...
/Morbror Oa

Kalle Anka i vilda västern

2009-03-30T22:01:00.000+02:00

Med anledning av NAFS(k):s nationaldag i fredags, bestämde vi oss för att låta dagens program ha Disney som tema. Kanske inte så mycket Walter själv som de karaktärer och berättelser som hans företag med varierande omsorgsnivå har kräkt ur sig genom åren.

Således packade jag en gul tygkasse med böcker märkta "Walt Disney's Klassiker", "Walt Disney's Stjärnböcker", "Walt Disney's Sagoteater" (och "Walt Disney's Musiksaga" som serien senare bytte namn till), "Kalle Ankas Bokklubb", "Piff & Puff -böckerna" samt "Disney's Sagoböcker".

När jag och Pappa Blipblip (eller vad det nu är han kallar sig nu för tiden) kom till studion kunde vi snart konstatera att maskinerna inte var på vår sida idag. Så det blev inget program. Detta, ska jag tydliggöra, hade inget som helst med tekniska problem att göra. Studentradion i Växjö har nämligen aldrig tekniska problem. Att programmet ställdes in berodde helt på strejken i von Ankas skateboard-fabrik. Det står på Internet, så det är sant.

Om det hade blivit ett program, hade jag i alla fall recenserat Kalle Anka i vilda västern och Nalle Puh och I-ors svans. Nu när det inte blev det... tänker jag i alla fall skriva några ord om en av dem.

Kalle Anka i Vilda västern (Donald Duck, lost and found) ingår i serien Walt Disney's Stjärnböcker. Boken är tryckt 1969, skriven av Carl Buettner och illustrerad av Bob Grant och Bob Totten. Det mest intressanta är kanske att översättningen är gjord av Erna och Gösta Knutsson. Fast boken blir ju inte bra för det.

I bokens början befinner sig Musse Pigg och Kalle Anka på en flotte och den allra första meningen lyder "Kalle Anka var ivrig att hoppa i land på Tom Sawyers ö." Och det gör han också. Musse vill titta noga på allt de går förbi, men Kalle springer vidare och försvinner (lost).

Nu frågar man sig: På vilket sätt är detta Tom Sawyers ö? Var är Tom? Och varför springer det omkring en massa snorungar överallt?? Jag gissar snart att historien, fast det är utelämnat av texten, utspelar sig på Disneyland. Googlande efter "tom sawyers ö" styrker denna teori.

Historien fortsätter med att Musse letar efter Kalle. Vid ett fort träffar han Långben (iklädd davycrockettmössa) med vars (föga imponerande) hjälp, han listar ut att Kalle har gått till indianerna. De båda blir förskräckta, men Långben laddar sitt gevär som förberedelse för att bege sig till indianlägret och rädda Kalle. Men innan de hinner någonstans närmar sig en fjäderskrud som, när den kommer närmre, visar sig bäras av Kalle (found).

Det som har hänt hos indianerna är alltså att Kalle har utnämnts till hövding. Se'n kan han visst gå sin väg igen, men tvingas släpa omkring på en massa tunga fjädrar. Och där är boken slut.

Vad har hänt egentligen?? Ungefär ingenting. Kalle och Musse semestrar på Disneyland. (Jag tolkar det som att Långben jobbar där eller något liknande.) Och Kalle blir indianhövding. Men varför??? Det får vi aldrig veta. Och dessutom... Äh! Det här var helt enkelt ingen särskilt bra bok.

Nalle Puh och I-ors svans tyckte jag bättre om, men jag nöjer mig med att konstatera det. Någon utförligare recension om den blir det inte. Inte idag i alla fall.

Inte heller tänker jag låta detta inlägg innefatta de reflektioner över Kalle Ankas Bokklubb som jag annars hade tänkt få med i programmet om det hade sänts. De reflektionerna hade i så fall lett in på att Pappa Blipblip gjorde en recension av Pingvinen som alltid frös... men det kan vi ju fortfarande hoppas att han ska göra.

Med vänliga kvackningar...
/Morbror Oa